I slutet av augusti släppte Amanda Kallin och Tina Mannegren sin debutbok Gå vidare är silver – älta är guld. Ett slags motpol till den peppiga självhjälpslitteratur som översvämmar butikshyllorna.
Gå vidare är silver – älta är guld är en bok om hur man kan hantera ett liv i motvind, lika mycket en handbok i personlig outveckling som en omvänt psykologisk självbiografi. Författarna Amanda Kallin och Tina Mannegren utforskar i boken områden som ångest, avund och rastlöshet, ger konkreta guider i prokrastinering, hälsa och privatekonomi – och väver samtidigt in egna erfarenheter – det berättar i alla fall pressmaterialet. Vi satte oss ned med duon för att få veta vad det är frågan om.
Ni hade en monter på bokmässan, hur var det?
Tina: Vi har varit på mässan tillsammans som besökare flera år och har drömt om att en dag komma dit med något eget verk, därför kändes det häftigt att få vara med.
Amanda: Det var jätteroligt! Många kom fram och ville prata, man märker att folk har längtat efter att få älta – att få lätta hjärtat inför någon som inte är psykolog utan bara en vanlig människa.
Tina: Förra året satt vi på ett seminarium och kände ”det behövs nåt annat”, som en motvikt till all självoptimering, men vi trodde inte att vi skulle vara där ett år senare.
När bestämde ni er för att skriva en bok?
Tina: Vi har sagt i ett år nu att vi har jobbat med den i fyra år.
Amanda: Det var då vi skapade vårt första Google-doc och började skriva sporadiskt. Först var det inte tänkt att det skulle bli en bok. Det skulle bara sparas till kommande generationer, haha.
Tina: Men ganska snabbt började vi prata om att göra en bok och för ett år sedan bestämde vi oss, ”vi trycker två exemplar”.
Var det då ni gjorde en crowdfunding för utgivningen?
Amanda: Ja, vi ville ha varsitt exemplar av vad vi kallade ”Boken” och tänkte att det var rimligt att våra nära och kära skulle ge oss pengar att trycka dem, haha.
Tina: Alla trodde att boken redan var klar, men vi släppte kickstartern för att den skulle bli klar.
Amanda: Det gick förvånansvärt bra, vi fick till en första upplaga på 100 exemplar, ändå ganska bra jämfört med två. Men ibland önskar vi att alla som har den versionen har bränt upp den, för den var så ofärdig.
Men nu har ni gett ut boken på ett förlag?
Tina: Vår ambition var först inte att ge ut boken, vi ville göra den som ett konstprojekt.
Amanda: Och i det ingick att skicka ut boken till alla förlag. Ett litet förlag i Göteborg nappade, och då började projektet att redigera boken på riktigt.
Tina: Det visade sig att vi hade skrivit ”helt enkelt” 148 gånger på 100 sidor i den första versionen.
Har arbetet med boken gjort er lyckligare?
Amanda: Det har det nog, konstigt nog.
Tina: Vi har väl fått med oss det här med att man kanske ska våga närma sig att man ofta är kass, men att det inte är så farligt när man gör fel.
Amanda: Vi har släppt all vår strävan efter att bli perfekta personer skulle jag nog säga. Det känns inte som ett intresse längre, alls.
Tina: Det vi har börjat göra är att fundera över vad som är rimligt och inte.
Amanda: Och då kom vi fram till ”ingenting”.
Tina: Vi kanske har skrivit en bisarr guide men det går å andra sidan att koppla till hur bisarrt det kan vara i såna här guider. Vi lever som vi lär i stor grad.
Är hemligheten att sluta jaga sitt bästa jag?
Amanda: Ja, och att våga se vad man faktiskt gör. Att till exempel ständigt skjuta upp saker eller lida av fönsterkuvertsfobi är inget att skämmas för, eftersom många gör precis likadant. Istället för att prata om ”stora drivkrafter i livet” så rör vi oss på en mer banal nivå och skriver om de små vardagssakerna som folk tänker på dagligen.
Tina: Men vi säger också att vår bok inte hjälper. Den är inte lösningsorienterad eller en i raden av böcker som visar hur man borde leva sitt liv.
Amanda: De som förväntar sig en självhjälpsbok möts snarare av igenkänning, och det är till stor del syftet med hela boken, att man inte ska känna sig ensam.
Vad är en rimlig förväntning på livet?
Amanda: Det viktiga är nog att fundera på varifrån förväntningarna kommer. Är det förväntningar man själv har eller är det förväntningar som kommer utifrån? Ofta förväntar man sig lite av livet men mycket av sig själv.
Tina: Vi brukar prata om ”omständigheter” och ”inständigheter”. Omständigheterna kan vara likadana men man upplever ändå att livet går upp och ned, på grund av att man mår annorlunda på insidan. Många tänker att bara omständigheterna förändras så kommer inständigheterna bli bättre.
Amanda: Att ”om det blir bättre på utsidan så blir det bättre på insidan”. Men det är nog precis tvärtom.
Kan ni leva livet nu, som ”outvecklingskonsulter”?
Amanda: Vi har en föreläsning i bagaget som vi helst inte pratar om, där vi skänkte allt gage till Musikhjälpen. Den handlade om hur man blir mer ineffektiv på jobbet.
Tina: Att föreläsa har inte varit nåt mål men vi skulle nog inte tacka nej. Allt har ett pris, haha.
Blir det fler böcker?
Tina: Nu får du ett scoop! Ja, vi ska skriva en till bok men snarare en skönlitterär sådan.
Amanda: Vi har lite idéer till en roman. Det blir kanske ett konstprojekt till?
