Den 25-26 november kommer Carolina Wallin Pérez till Göteborg med Weeping Willows i släptåg, eller ja, mer exakt så medverkar hon på Weepings julturné Christmas Time Has Come Tour som gör ett nedslag på Gothia Towers The Theatre. Men skit i det nu, för vi har ställt lite frågor till Carolina.
Hej Carolina, kul att du kommer till stan! Varför är Göteborg den bästa staden i Sverige att spela i?
– För att västkusten är bästkusten, eller hur? Ärligt talat så är jag alltid pepp på att spela i Göteborg, jag får alltid en bra känsla. Vet inte varför, kanske för att det ligger på rätt sida Sverige? Är ju trots allt från Mellerud (inte kust, men ändå). Plus att jag älskar Göteborgsskämt.
Du debuterade med en Kent-coverskiva och har arbetat med Sami Sirviö på nya skivan. Känns det som att cirkeln har slutits?
– Det kändes som att den slöts när jag fick turnera med dem 2015-2016, nu känns det som att det mer börjar likna ett lasso – att cirkeln fortsätter ut liksom. Att få jobba med Sami är en lyx och en ynnest! Skivan är proddad av Anton Toorell (Invader Ace, Dammit I’m Mad). Sami har mixat, mastrat, bollat tankar/idéer och peppat. Plus att han är min nya skivbolagsboss!
Din nya skiva handlar om vardagliga saker, har du berättat. Är det de vardagliga sakerna som i själva verket är de viktiga sakerna?
– Jag är ingen diktare som kan hitta på saker ur tomma intet, jag behöver liksom kunna sätta mig in i historierna, framförallt om jag själv ska sjunga dem sen. Jag antar att de flestas liv mest består av vardagliga saker, och sen poppar det upp extravaganser här och där, mer eller mindre ofta. Men det är ju ändå vardagen som pågår där emellan och tar upp det mesta av ens liv.
Vad har du inspirerats av, ljudmässigt, inför arbetet med Innan jag dör… ?
– Anton! Hans ljudvärld är något jag dragits in i och varit nyfiken på. Vi är kompisar sen ganska långt tillbaka, men har inte jobbat ihop tidigare. Vårt mål var att använda så få ljud som möjligt, men att de ljuden skulle vara riktigt jävla bra. Så många av låtarna har inte mer än trummor, bas, sång och en synth eller två. Sen kanske det verkar mer ibland, eftersom det händer mycket rytmiskt.
Vilken göteborgare vore drömduetten?
– Att få göra en duett (eller triett, hur säger en?) med Ace of Base, originalsättningen såklart, hade varit mäktigt! Vem löser reunion?
