Fredag, 8:e maj händer det. Jag lämnar att vara 20-någonting och blir 30. Idag har jag funnits i 10 958 dagar. Många frågar hur det känns. Men måste det kännas? Ja, kanske känns det. Jag vet faktiskt inte riktigt. Men, här är mina tankar om att fylla 30 år.
Ända sedan min trettionde födelsedag började hägra för ett par år sedan så har jag alltid tänkt att jag skulle slå på stort. Det skulle bli firandets firande. Nära och kära, vänner, fest. Allt och inget skulle ske. Sedan när det visade sig att jag också skulle ta examen inom en månad efter min födelsedag så tänkte jag slå ihop festerna och göra den ännu större. En fest som ingen skulle glömma. Eller, några kanske hade glömt den. Men hursomhelst, det var tanken.
Jag har alltid varit taggad på att fylla trettio, det är ändå en milstolpe. Jag firar pärlbröllop med mig själv. Så sent som tidigt i våras var jag taggad. Men sedan slog viruset ner som en bomb. Det där förbannade coronaviruset. Restriktioner infördes, folk drar sig mer eller mindre från att träffas och mina grandiosa födelsedagsplaner krossades snabbare än en smartphone när den slår i backen. Tanken på att fylla 30 var inte lika rolig längre. Det var inte samma sak. Det gjorde mig helt ärligt talat, lite ledsen. Så har månaderna gått och födelsedagen har närmat sig med stormsteg. Jag har inte tänkt på födelsedagen på länge, endast när folk sagt ”Nu är det snart dags, hur känns det?”. Mitt svar har varit att det inte känns något särskilt, att det är en födelsedag som alla andra. Men det har ändrats på senaste tiden.
Jag har en helt fantastisk fästmö, och en underbar familj. Och det har nästan varit som att min födelsedag spelar mer roll för dem än den gör för mig. De planerar och de skriver hemliga meddelanden som jag inte får se. Det har fått mig att tänka. Jag har insett att min födelsedag inte bara är min födelsedag. Det är mina nära och käras också. Det är en anledning för dem att visa mig deras uppskattning. De måste inte fira mig, de vill fira mig. Och det är helt sjukt fint.
Så nu är det något annat att fylla trettio. Jag är taggad igen och inte bara för min egen skull. För det är inte bara en stor dag för mig. På lördag kommer den närmsta familjen. Vi ska grilla och umgås, utomhus såklart, och vi är ett lagom stort gäng. Imorgon på själva dagen vet jag inte vad som händer. Men min fästmö har varit flitig som ett bi, så jag är övertygad om att det kommer bli något spektakulärt gött. Det kanske inte blir den födelsedagen jag tänkt på i så många år. Men det gör inget. Helgen kommer bli fantastisk ändå, eftersom jag får fira med dem jag tycker allra mest om och de får fira med mig. Och det kan ingen dunderfest slå, någonsin.
