Donia Saleh är aktuell med debuten Ya Leila, en roman som kapslar in vänskap, uppväxt och samtid där språket kräver din absoluta uppmärksamhet.
När Donia Saleh var yngre hade hon alltid ett anteckningsblock vid sitt sängbord, för henne har skrivandet varit den enklaste uttrycksformen.
– Jag är ett barn av vår tid, 90-talist. Skrivandet är inte en sådan stor grej att göra, man behöver inte ha en skrivmaskin. Många hade bloggar, något Playaheadkonto eller MSN när de växte upp. Jag har inte skrivit romaner tidigare men jag har alltid haft skrivandet nära till hands. Nu är bloggar en grej men när man var yngre så hade personer personliga bloggar och då kunde man skriva och ha sig. Det kanske man inte räknar som en litterär form eller som en litterär plattform egentligen, men jag tror ändå att det var sådana små plattformar som gjorde att skrivandet kändes nära. Det krävs inte så mycket egentligen, det finns väldigt få ursäkter. Man har med sig sin mobil hela tiden, man kan alltid anteckna. Sedan tror jag att man förstorar skrivakten som att det är en ceremoniell grej, men det behöver det inte heller vara. Jag tror inte att det är ingången, jag tror snarare att det ligger i det vardagliga skrivandet.
Debutromanen Ya Leila, som till en början bara var ett experiment där hon testade prosaformen, kom att bli ingången till det skönlitterära. De första sidorna hon skrev i projektet blev också de allra första sidorna i boken, även om de skrivits om många gånger sedan. Språket i Ya Leila är romanens framåtrörelse och kräver omedelbar uppmärksamhet.
– Jag tror att språket är dramaturgin i romanen och det är romanens framåtrörelse. Det går ganska snabbt fram och jag tror att meningsuppbyggnaderna är viktiga för att få vissa saker att kännas lite obekväma i romanen också. Det är ganska långa meningar i romanen, upprabblanden, listor och en ganska gapande inre monolog. Efter ett tag så förstod jag att det gick lite för snabbt , man hinner inte riktigt stanna upp, då behövde jag hitta en strategi för att få det att funka. Jag kan tycka att det kan vara lite jobbigt när man bara läser av farten. Det kan vara bra men det kan också vara så att man missar saker då. Därför la jag till några element av slow motion, något som skulle sakta ned berättandet.
Donias första sidor för vad som kom att bli Ya Leila skrevs när hon var 19 år. Nu har nästan fyra år gått sedan dess och karaktärerna Leila och Amila har följt med henne genom hela skrivandet. Till en början låg de nära Donia i ålder men har kommit att åldras lite långsammare än henne samtidigt som hon understryker att man kan förhålla sig till karaktärerna oavsett vilken ålder man själv har som läsare.
– I början kändes det väldigt nära och kittlande på ett annat sätt än vad det kan kännas nu. Jag tror att karaktärerna känns nära i och med att jag har umgåtts med dem så länge men de kanske ligger längre bort i de typer av konflikter, relationer och sättet de förhåller sig till varandra och sin omvärld på. De har växt fram under tiden, det är både ett vuxenblivande för mig och för dem, även om vuxenblivandet som för min del pågått under fyra år har tagit ett halvår i boken. Det blir som att det är barn till en som en bara ska släppa ut på en backpackresa i Asien och sedan får man se vad som händer. Ibland är det som att skrivande personer pratar om att ens karaktärer styr en men det är inte sant eftersom det är en själv som har skrivit dem. Det är en sådan exotifierande och romantiserande bild av skrivandet, att man är helt styrd av någonting. Det tänker jag inte att jag är, jag är medveten om vad jag har skrivit. Men eftersom mitt språk har utvecklats så utvecklas också karaktärernas språk. De har betytt lite olika för mig under olika tider, ibland har jag varit jättetrött på dem och tyckt att de ska hålla käften. Det är så som det är i relationer, ibland så tröttnar man, men jag kommer alltid att älska dem. Jag ser det ändå som en epok som har avslutats i mitt liv, eftersom jag också har blivit vuxen under tiden som jag har skrivit projektet så är det som att någon slags ungdomstid har lämnats med romanen.
Foto: Märta Thisner
Samtidigt som Donia Saleh skrev på sin roman gick hon på masterprogrammet i litterär gestaltning vid Valand, något som var både hårt och lärorikt.
– Utbildningen ger verkligen utrymme för ens egna skrivande och vikten av att också vara i relation till andra skrivande personer och litterära verk. Det har varit jättebra. Sedan är det speciellt att vara så intensivt i konstnärliga rum i två år, det har både sina fördelar och nackdelar. Jag tror att jag hade en föreställning om att det skulle vara det, men att gå in i sådana rum är ofta att gå in med hela kroppen, och man blir väldigt mycket kropp av att vara i sådana rum. Det har varit både underbart och påfrestande. I slutet ville jag bara sitta i en föreläsningssal och inte behöva interagera med någon utan bara lyssna.
Lärarna visste väl om hur emotionellt påfrestande det var och gick känslorundor var och varannan dag. Samtidigt berättar Donia att även Valand har en egen bild av att det finns problem på skolan som att det är homogent och att majoriteten är vit medel- eller överklass men att de inte tycks ha något hållbart sätt att arbeta med sådana frågor på.
– Det är så många olika saker som man behöver förhålla sig till eller som man inte tänker på som blir så stort i ett klaustrofobiskt rum. De vet om det där faktumet och så vill de vara snälla och påpeka det men de verkar inte ha några verktyg i hur man gör när situationen ändras, när det omkullkastas som i vår klass. Vi var inte bara vit medel- och överklass och bara män. Samtidigt känns det som att konstskolor har en god självbild kring att prata om saker med de ligger definitivt inte i framkant. Det hjälper inte att bara prata om det, det som händer då är att man inte tar tag i det faktiska problemet. Frågor som ”vad får jag egentligen säga i det här rummet?” eller ”Hur högt i taket är det egentligen?” och ”Kommer jag bli cancelled?”, sådana frågor var så närvarande, i alla fall under det första året. Det kändes väldigt politiskt att vara i det rummet på många sätt. Representation är viktigt men man måste också förstå hur representationen behandlas, att man har verktyg för det. Det får inte vara så att man tänker ”så nu har vi fixat det, ser ni”. Men jag är ändå väldigt glad att jag gick litterär gestaltning.
Foto: Märta Thisner
Donia skickade in utkastet till Ya Leila i april förra året och efter det gick allting väldigt snabbt. Då hon har gått på Valand och andra folkhögskolor var hon redo för en sträng läsning av romanen, men det där benhårda redaktörsutlåtandet kom aldrig.
– Jag var lite nervös kring att de inte sa vad de tyckte på riktigt. Jag vet inte vad som hände men jag strök 100 sidor på slutet. När jag själv kom i kontakt med det så tror jag att jag fick en annan typ av kritisk blick som var bra. Jag började se läsare eller se den kritiska blicken utifrån som jag på något sätt internaliserade, och jag vet inte om det är bra eller dåligt men nu tog jag bort väldigt många grejer. Men jag tror att jag har blivit en bättre läsare för mitt egna projekt i relation till förlaget. Att man blir mer sharp. Sedan har jag haft en jättebra förläggare och redaktör. Det har varit väldigt lärorikt.
