Pale Honey är tillbaka med albumet Some time, alone den 6/11, som bjuder in lyssnaren till många håll käften-dängor. Läs om suget efter att spela live och det nyvunna modet. 

Nu släpper ni albumet Some time, alone. Hur skulle ni beskriva albumet rent soundmässigt jämfört med era tidigare verk? 
– Råare och modigare. Det känns som att vi har vågat löpa hela linan ut denna gången och gjort precis det vi vill. Vi har gått tillbaka till musik vi lyssnade på som små och tonåringar och influerats av sounden från den tiden. Dessutom har vi arbetat med de här låtarna så himla länge, men det finns en fin variation på låtarna och det är nog än så länge svårt att sätta fingret på en favorit. Det beror på dagsform och humör vilket känns bra. Någon låt har skitiga gitarren, en annan blinkande arpeggios och en tredje en liten lunkande ledsen gitarr. Och en med stråk! Och en som är biblisk och mörk. Ja, man får nog helt enkelt lyssna själv när albumet är ute.

Albumet kretsar kring tre stora s: självförtroende, självdistans och självtvivel. Hur står det till med de tre s:en såhär i albumsläpptider?
– Alla tre är väl alltid närvarande, men det är väldigt fint att kunna se tillbaka på när vi släppte första albumet hur vi alla själva har utvecklats och vårt förhållande till musiken har blivit bättre på något sett. Väldigt klurigt att släppa ett album mitt i en pandemi också, men nu har vi suttit på det här i några år så det känns skönt att få släppa ut det i det vilda. Förhoppningsvis gör folk det till något eget och viktigt. Men just självtvivlet är extra närvarande såhär nära inpå ett skivsläpp. Har varit samma med våra tidigare skivor också, att man går runt och våndas och tycker att allt är skit och “hur ska det här gå nu då?” Då får man sätta sig ner och andas lite och försöka komma åt känslan längst inne. Och det är ju att vi släpper detta för att vi tycker att det är sjukt bra och att vi är stolta över det.

Hur har det varit att inte kunna spela live såhär i coronatider? 
– Väldigt, väldigt konstigt. Det är någonting vi gjort sedan vi fyllde 18 år och fick spela på klubbar så det har alltid varit en del av vardagen och någon slags självklarhet. Med det har vi också fått chansen att resa och se världen, när vissa blev au pairs eller skulle hitta sig själva på en backpacking-resa till Asien så jobbade vi och reste med bandet. Så det blev ett väldigt stort tomrum. Det är också en del av livet som gör att det blir lite annorlunda och festligt. Sedan har vi väl blivit lite arbetsskadade av att spela live också, vi har väldigt svårt för att bara åka iväg på semester och bara vara för att vi tänker “när är soundcheck? när serveras middagen?”. Men nu längtar vi till att spela, och det är en väldigt pirrig och fin känsla!