För tolv år sedan hoppade Madeleine Martin av gymnasiet, packade alla sina saker i en bil och flyttade från Göteborg till Stockholm. Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, även när det har varit svårt.
Madeleine Martin valde tidigt att satsa allt på skådespeleriet och har sedan dess gått från biroller till huvudkaraktärer. Under den senaste tiden har vi kunnat se henne i allt ifrån Amningsrummet till spelfilmen Breaking Surface och TV-serien LasseMajas Detektivbyrå.
Till en början ville hon bli fotograf och studerade media på Aranäsgymnasiet där hon träffade läraren Pippi Stenberg, som har arbetat mycket inom filmindustrin i Göteborg och som uppmuntrade Madeleine till att våga söka sin första roll.
– En dag kom hon fram och sa ”du vill egentligen skådespela va?”. Det slutade med att jag spelade och regisserade mer än vad jag plåtade. Pippi hade varit inspelningsledare för Andra Avenyn och när SVT sökte skådespelare till en ungdomsserie tyckte hon att jag skulle söka och erbjöd sig att repa texten med mig. Sedan skolkade jag från plugget, gick på en öppen casting, och fick en av huvudrollerna. Jag hoppade av gymnasiet och började att filma ganska direkt. Det var så jävla toppen. Vi filmade hela tiden och jag kände att “det här vill jag göra”.
Kort efter att serien lades ned hade hon bestämt sig, hon skulle göra film. Madeleine och en vän packade en bil och åkte till Stockholm, hon blev blåst på en lägenhet, bodde i tredje hand hos en präst, och tog kvällsjobb för att kunna gå på castings under dagarna.
– Det tog lång tid men jag är så glad för det nu, inte bara för att det har gett mig arbetsmoral och disciplin, utan även för att jag insett att jag klarar av skit om jag ger mig hän, satsar och ser till att jobba hårt. Det kommer någonting gott ur det, oavsett om det är en ursprungsdröm eller blir någonting helt annat. Man får träffa många människor och lär sig en massa knäppa saker man aldrig trodde att man skulle kunna. Jag sålde exempelvis fisk på provision och knackade dörr, det sämsta jobbet man kan ha för övrigt. Det gick åt helvete. Jag har gjort många sådana grejer, efter det är man väldigt tacksam när det går bra.
Foto: Håkan Couiethe
”Man får perspektiv på vad som är viktigt när man tvingas sakta ned.”
Madeleine har arbetat konstant utan semester under de senaste åren och gått från Teaterhögskolan till att spela in äventyrsfilmen Breaking Surface vidare till Uppsala stadsteater. När Corona kom så tog det stopp, och Madeleine tvingades att sakta ned på tempot.
– Jag var isolerad i nästan fem veckor i våras för att jag skulle spela in en skräckserie. Det var intressant när man inte har stannat upp på väldigt länge, det blir tydligt hur viktigt allt annat är. Det kanske är klyschigt men jag tror att det hör till åldern – att man inser att det är andra grejer som är viktiga. Jag blev jättekär i en göteborgare, jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon hemifrån igen. Eller, han är inte ens göteborgare, vi växte upp i samma småstad i Kungsbacka strax utanför Göteborg. Jag har bott i Stockholm i tolv år. När jag filmade i Bergslagen fick jag ledigt två dagar över midsommar, åkte hem och blev superförälskad och då fick jag tillbaka kärleken till Göteborg.
– Att öppna upp lite har varit en stor nystart för mig. Man är inte bara sitt jobb även om det är väldigt lätt att det blir så utan att man märker det. Det har lite med bakgrund och rötter att göra, att man tänker att man har något att bevisa, att man minsann ska ta sig därifrån. Så var det för mig, men så jävla viktig är jag inte, det är ingen som bryr sig mer om mig än sig själv. Man får perspektiv på vad som är viktigt när man tvingas sakta ned. Jag tror att jag är lite snällare mot mig själv nu, och att jag tar mig lite mer tid till nära och kära.
Under våren och sommaren spelade Madeleine in skräckserien Dystopia med premiär 2021 på Viaplay. Hon spelar huvudrollen och för att förbereda sig fick Madeleine träna mycket, eftersom att hon likt många andra av skådespelarna gör sina egna stunts i serien. Resultatet blev en psykologisk skräckserie som vågar tänka nytt.
– Det är en typ av skräck som inte gjorts i Sverige innan så det känns jättekul. Det är väldigt många fina skådisar med, Happy Jankell, Maja Rung och Erika Cardenas Hedenberg bland annat. Det var en jätteutmaning att spela skräck, men väldigt kul. Jag har botat min mörkrädsla. Jag kan egentligen inte kolla på skräck, det spelar ingen roll att jag vet hur de har gjort – jag blir ändå jätterädd – så det var lite KBT.
Under 2021 väntas Madeleine ta ett nytt steg i sin karriär och göra sitt första jobb i USA om inte pandemin sätter käppar i hjulet. Där står inspelning i öknen utanför Vegas och Sardinien på schemat. Hon berättar dock att Hollywood aldrig har varit ett måste, istället motiveras hon av att arbeta med intressanta personer.
– Jag vill bara kunna ställa mat på bordet. Om jag kan försörja mig på det här, vara frisk och får gå upp varje morgon och längta till jobbet är jag nöjd. Hur många får göra det? Det är en sån jävla ynnest. Det öppnades upp för några år sedan med många svenskar som åkte över och jobbade, det är klart att man blir hungrig och nyfiken då, men för mig har det inte varit ett måste med Hollywood. Jag vill jobba med duktiga människor, gärna någon annanstans än Sverige också, om det sedan är Ryssland, Polen, USA eller England spelar mindre roll.
Foto: Håkan Couiethe
De manus Madeleine tackar ja till ska kännas utmanande och kul och hon strävar alltid efter att göra saker som hon inte prövat på tidigare.
– Sedan är det jätteviktigt för mig vilka som är med, att veta att man kan lite på att personerna som är med är roliga, fina, kan ta fram det bästa ur mig och att vi förstår varandra. Det är klart att man kan jobba med vem som helst, men kemi gör sån stor skillnad när man ska jobba så nära varandra. Men framförallt är det manuset, att det är något man kan stå för eller tro på, i bästa fall kommer det även med ett viktigt perspektiv. Film kan vara så mycket mer än underhållning, nog för att det är viktigt också men det måste vara någonting jag kan stå för.
Breaking Surface
När Madeleine får frågan kring vad som har varit det mest utmanande hon gjort hittills svarar hon snabbt Breaking Surface. En film som nästan uteslutande utspelar sig under det iskalla vattnet i Nordnorge.
– Jag var livrädd varje dag, jag ljög mig in på den filmen och sa att jag inte var rädd för vatten och att jag kunde simma bra. Både jag och Moa Gammel var jätterädda, Moa hoppade till och med av projektet mer än en gång tror jag. Jag vet inte om du har dykt själv? Det är rätt läskigt. Jag kan tänka mig att det är en skillnad på att åka ut till ett korallrev i varmt vatten men det här spelades in i Nordnorge. Man ser inte ett skit, det är kallt som fan och finns en risk att du fryser ihjäl om du gör fel. Min karaktär sitter också fast under en sten större delen utav filmen vilket jag också gjorde för att inte kunna flyta upp. Då kände man verkligen att man levde, men det är också den roligaste känslan. Jag hade aldrig gjort det privat, man blir någon form av cirkushäst när kameran rullar. Efteråt frågar man sig ”Vad fan hände nu?”. Jag vet inte om det är en medfödd instinkt eller om det är något med skådisar?
Madeleines distinkta drivkraft till att ständigt utmana sig själv imponerar och med åren har hon landat i vad som är viktigast för henne. Hon vill använda den plattform hon skapat till att göra saker hon tror på och som gör henne lycklig.
– För mig är det att känna mig fri och att vara snäll mot andra människor, det här är någonting som jag kämpar med hela tiden. Det är inte någonting som jag är klar med över huvud taget. Vissa dagar är lättare och andra dagar är jag superutseendefixerad och tänker på att han eller hon är så vacker och att jag kommer aldrig att bli sån, andra dagar tänker jag att det är konsten i sig som är det viktiga. Jag blir mer och mer sugen på att göra någonting mer med skådespeleriet eller att använda den plattformen på andra sätt. Som jag har gjort tidigare med ungdomar och välgörenhet.
– Jag håller på med ett projekt för unga vuxna just nu som jag inte kan prata om riktigt än som handlar om att ta makten över sitt eget liv om man har haft kassa förutsättningar att göra det eller en förälder som inte har gjort det. Det handlar om att se vad som är viktigt utanför jobbet och att inse att man inte är så jävla viktig. Eftersom det är ett jobb med så mycket yta tror jag att det är viktigt att tänka tillbaka på varför man började. När jag var liten drömde inte jag om utsidan, att ha en viss vikt eller att en vacker hy. Jag ville göra film. Att komma tillbaka till det tror jag har lite med åren att göra. Skönhetsidealen går rent åt helvete samtidigt som feminismen går framåt, om än långsamt. Jag vet inte om man pratar om det så mycket som man borde göra i till exempel min bransch.
