Vita Bergen är tillbaka med albumet Another Day in Paradise. Djungeltrumman har mött William Hellström för att prata om att hitta tillbaka till musiken. 

Vita Bergen hade gasen nedtryckt i botten, åkte till USA och Asien, spelade på Eurosonic och By:Larm, bokare och agenter tycktes ligga helt i synk och ett album planerades att släppas i augusti 2020. Runt tio dagar efter att de hade spelat på By:Larm kom Corona som en käftsmäll.
– Alla var ändå optimistiska i början och tänkte hålla sig till planen. Därifrån var det en process att ta sig igenom det och börja tycka att det är kul att jobba med det igen. Det var så mycket momentum och så blev det ingenting av det. Sedan var plattan i princip klar och så lyssnade vi på den igen innan vi skulle släppa och kände att det inte var så roligt längre. Då gick det ett tag, sedan så tror jag inte att jag gjorde så mycket musik under sommaren. Det är så konstigt att hålla på med musik när man inte kan göra saker. 

Att hitta hem i det kompromisslösa

I september förra året hittade William Hellström tillbaka till skaparlusten och bestämde sig för att göra om albumet helt, byta ut låtar och skapa nya spår. I efterhand berättar han att han är glad över att det blev som det blev ändå.
– Albumet har två instrumentala spår. Först var det tänkt att bli lite mer poppigt men nu känner jag att jag måste göra det på det sättet som gör att det känns roligt. 

William hoppas på att kunna få komma ut och spela med Vita Bergen i höst och berättar att det har varit en omställning i att inte kunna göra konserter kring själva albumreleasen. 
– Man har insett hur mycket man saknar det, bara att sitta i en liten turnébuss och åka runt med sina bästa polare. Det är så jävla roligt att ha saker inbokade. Man har typ inget att göra, eller man har saker att göra men det involverar inte andra människor. 

Under coronaåret 2020 hann William landa och reflektera. Något som även har påverkat soundet på deras nya album Another Day in Paradise. 
– Man har landat lite i allt möjligt och haft ett år för sig själv, det är så jävla sjukt. Det känns som att jag inte har något att bevisa, det kände jag kanske förut också, men nu är det än mer så. Jag älskar att göra musik och att spela om man får göra det. Jag tror att jag har kommit några steg längre, landat med musiken i handen. Det är inte det att man slår sig för bröstet och tycker att det man själv gör är det fetaste. Jag vill bara vara glad och göra musik. Musiken är superviktig för mig. Om någon vill lyssna så är det kul, annars gör det ingenting. 

Foto: Forsman Bodenfors Studios/Parsley Studio

”Det kanske går bra men det går också svindåligt ibland och det är jättekul det med”

Albumet rör sig brett och har såväl instrumentala låtar som ett spår som sjungs helt på franska. Samtidigt finns det där signifikanta skimrande Vita Berget-soundet närvarande som binder ihop allt. 
– Den röda linjen finns i landskapet, att det är lite glimrande. Det är det som jag vill ha för att musiken ska kännas rätt. Det finns ett litet sparkle av att det ska lösa sig tillslut, det finns något fint i det. Jag gillar instrumentalspåren väldigt mycket. På Lines slängde jag ihop alla syntar jag hade, de har också blivit lite för många nu. Allt analogt jag hade täckte hela golvet och spelade in låten på en vecka. Man hör glimret när man spelar, den tycker jag väldigt mycket om.

Skaparlust och självironi

Att William har landat i att låta den egna skaparlusten styra och skita i vad andra tycker blir tydligt när man lyssnar på Another Day in Paradise, albumet ber inte om ursäkt för sig. Att lyssna på albumet spår för spår blir i mångt och mycket en djupdykning ned i Vita Bergens musikaliska landskap. Och visst kan man känna igen de små glimtarna av hopp som han pratar om. 
– Det är inte optimalt ur någon slags PR-perspektiv när allt bara ska vara så likriktat som möjligt och där det är det viktiga. Jag skiter fullständigt i det. Då får man skylla sig själv lite också på olika sätt. Man kan inte sätta på en låt och höra direkt att det är vi, men if you know you know. 

– Plattan är lite självironisk och jag tror att det lyser igenom ganska mycket. Nuförtiden ska artister och band låtsas att allt går så bra. Det kanske går bra men det går också svindåligt ibland och det är jättekul det med, det är lite det här den plattan avspeglar. Vi har varit där och spelat för fem personer, nästa dag kanske man spelar för tusen personer, men det andra existerar också. Det är en sådan putsad fasad. Det är som att man måste hävda sig själv för att ta sig någonstans och gör man inte det så är det kanske inte optimalt. 

Foto: Forsman Bodenfors Studios/Parsley Studio

Spåret  La Lumière där William sjunger på franska tycks till en början ha varit en vattendelare och William berättar att de inblandade till en början tog sig för pannan och undrade vad de höll på med. 
– Jag gjorde den låten och kände att man kanske borde sjunga på svenska, men det ville jag inte. Engelska är standard, med det kändes inte alls bra. Sen är min mormor är halvfransyska så jag har varit där väldigt mycket. Min franska är inte on top men om jag får sitta ned i lugn och ro så kan jag göra mig förstådd i bästa fall. Jag kände att det passade jättebra. Alla inblandade tog väl sig för pannan och kände ”Nej, vad gör dom nu?”. Det blev bra tillslut, jag tycker att den är jättefin. Det är en låt som jag kan lyssna på i bilen, jag blir lite glad av den.

Trots att William och Vita Bergen släpper Another Day in Paradise mitt under en pågående pandemi är han hoppfull inför framtiden. 
– Det är så jävla roligt att ens få möjlighet att göra det här. Just under den här tidsperioden också när man inte får göra någonting. Att man ändå har någonting och att det är i ens liv.