I slutet av hösten släppte Nicole Sabouné sitt tredje album Attachment Theory, där Nicole djupdyker ned i sina egna relationer och i sin historia. Nu ger hon sig ut på Sverigeturné med det nya albumet och den 17 december intar hon Pustervik. 

Berätta om Attachment Theory, vad ledde fram till att skivan blev till? 
– Jag hade ett litet uppehåll på några år innan jag gjorde EP:n 2019 och efter det så kände jag att jag verkligen ville gå in i albumvärlden igen. Jag hade en ganska klar idé om hur jag ville att albumet skulle vara och tänkte redan då att “är det någon jag vill göra det med så är det Jenny Wilson”. Jag har haft kontakt med Jenny i många år och verkligen sett upp till henne, hon är en fantastisk person och kreatör, allting hon gör blir magiskt. Först var jag nervös över att fråga, men man ska alltid fråga – vad är det värsta som kan hända? Jenny peppad och vi tog ett möte precis innan coronapandemin. Sedan kom Corona och min ursprungside gick inte riktigt att genomföra, jag kan inte säga så mycket mer om den för jag måste verkligen genomföra den någon gång.

– Men jag och Jenny fortsatte ändå och började skriva tillsammans. Redan efter första stunden så kändes allting bara så himla bra, lättsamt och härligt. Det blev vackert, vi hittade verkligen in i någonting som vi båda ville fortsätta med. Så då fortsatte vi att skriva och sen spelade vi in och sedan så blev den klar; allting gick så snabbt.

– Dels så blev jag superförälskad förra sommaren och gick in i det, och sen så blev jag kär och så började jag ta tag i mig själv och mina tidigare och nuvarande relationer till olika typer av människor. Så det blev som jag tänker att många gör när de går in i en relation med en ny person, oavsett om det är en kompis eller vad det nu än är, det är en ny spegling av sig själv. Det hände samtidigt som jag och Jenny skrev och hon utmanade mig på många plan. Allting hände i realtid på något sätt. 

Anknytningsteori har varit lite trendigt för de som är intresserade av relationer och psykologi överlag. Har du grottat ned dig i det också? 
– Ja, jag vet hela konceptet bakom. Jag har läst Hemligheten, som alla har, och jag hade kunskap om det redan innan jag gjorde det. Även i kemi och neurokemi som jag studerar så pratar man i vissa sammanhang också om det och vad det leder till, så det har varit väldigt intressant. Det är alltid intressant att gå tillbaka till olika typer av situationer och relationer tycker jag och anknytningsteorin hjälper till lite om man vill guideas in i det på något sätt.

Har arbetet med albumet gjort att du har sett äldre relationer i ett nytt ljus? 
– Ja, det skulle jag säga. Äldre relationer men också min relation till mina föräldrar och vad jag hade för relation till mig själv innan och hur jag var som liten. Många sådana tankar har dykt upp, och jag har aldrig skrivit om det på det sättet alls innan.

– Jag har gömt mig bakom vissa teman innan och det har också varit jättekul. Typ att få tolka Harry Martinsson och sådana grejer – men nu fick jag göra en tolkning av mig själv och min egen historia och det har jag inte riktigt gjort innan. 

Foto: Frida Vega Salomonsson

Balansgången kring vad man vill dela med sig av och inte, hur har den sett ut under albumprocessen? 
– Jag har alltid varit väldigt privat och har väldigt stark integritet, även som privatperson. Det har alltid varit så. Jag tror att det är därför jag inte har klarat av att skriva på det sättet innan, jag har inte vågat vara så sårbar och visa den sidan av mig själv. Där kände jag att Jenny hjälpte mig väldigt mycket. Det var som att i rummet med henne så fick jag vara sårbar, öppna mig och prata.

Vad tror du att det var som gjorde att det fungerade så bra för er att arbeta ihop? 
– Vi undrar också det. Vi är båda ganska på vår egen kant och ser väl oss själva lite så i branschen, att man är på sin egen kant, man är inte ute så mycket och träffar så mycket folk och hänger inte på så mycket branschfester och allt vad det är. Det har vi kunnat dela redan innan. Vi tycker väldigt mycket om varandra och känner något slags släktskap. Jag kan inte tala för Jenny, men jag kände mig lugn och trygg med henne. Jag kan känna så privat, när jag går in i en situation att ”okej, det här kommer att bli jobbigt”, men med henne är det inte så. Hon är verkligen en trygghet.

Nu när du har lite distans till albumet, skulle du säga att du har fått någon ny insikt eller lärdom kring de teman och ämnen du har skrivit om? Eller var det något som har förvånat dig såhär i efterhand? 
– Det förvånade mig att jag klarade av att inte ha så mycket kontroll även fastän det handlade så mycket om privata saker och så nära fraseringar eller beskrivningar av vad jag kände eller känner. Det är jag fortfarande lite överraskad av för det är knappt jag klarar det privat heller, så det kom verkligen fram där. Ibland hjälper verkligen musik att leda in en på nya banor. Också att jag på något sätt vågade låta skivan få låta som den gör. Det tar jag verkligen med mig. Jag har gjort ganska stora produktioner innan, det ska vara mycket syntar, väldigt stort, episkt och sådär, men den här skivan fick vara det den är och låta så som musikerna spelar på skivan. Melodierna fick ta plats, rösten fick ta plats och det fick spelas in live. Det var en tagning på sången och sen så är det den som man kör på. Det där arbetssättet tar jag med mig och nu vet jag att det fungerar.

Vad tror du var nyckeln i att du lyckades släppa kontrollen under albumprocessen? 
– Jag tror att det har mycket att göra med att inställningen var att ”jag ska lägga om sången sen”. Vi spelade in på band också och då blir det svårt att klippa och klistra i. Så vill man få den där organiska känslan, livekänslan, så ska man helst välja en tagning som är bra. Jag tror att när jag fick sjunga i det rummet, med de här otroliga personerna och ha Jenny där, då blev det som att det som hände i rummet fick hända. Då var det som att det inte gick att sjunga om sången efter det. Det gick inte att hämta hem den känslan igen och det fattade jag. För annars hamnar man i loopar av att man ska förbättra hela tiden. Vi hade säkert kunnat nöta tills det kändes så men vi tillät oss själva att låta det vara som det är och det är jag väldigt stolt över. 

Finns det något spår på albumet som du känner dig lite extra nöjd med? 
– Jag tycker att Monologue blev otrolig, den var en sådan låt som fick hända i stunden. Jag hade texten klar och så, men vi visste inte riktigt hur vi skulle göra, vi hade en liten idé i början och sen så blev det inte så. Jenny satt bara och spelade lite och så körde jag texten. Den blev så himla målande för hela albumet och jag lyckades få ihop storyn väldigt bra. Sen så är Trying To Get By en låt som jag känner mig väldigt nöjd med och som jag gillar. 

Foto: Frida Vega Salomonsson

Just Monologue är en spännande låt. Man slussas rakt in i albumet och den bryter av lite kring vad man är van vid att ett album öppnar med.
– Vad kul att höra. Det var verkligen sådär ”åh gud, vad är det här?”. Jag inspireras av Laurie Anderson, Leonard Cohen och Nick Cave så det känns som att den låg nära den typen av uttryck som jag själv gillar, och som man ibland kanske blir lite rädd för därför att det känns lite annorlunda. 

Snart ger du dig ut på turné – hur känns det nu när det var så länge sedan det fanns möjlighet att göra det? 
– Vi spelade på Popaganda för några veckor sedan här i Stockholm och då åkte vi inte iväg någonstans men det var ändå att vi fick repa och stå och nöta lite och spela in de nya låtarna. Sen när vi väl skulle spela så kändes det lite som att det var första gången, så var det för mig i varje fall. Hur gör man ens? Men det var skitkul och det är live som är det som jag älskar med att hålla på med musik. Att man får ge sig ut och ge sig hän till det man har gjort och möta de som gillar det, det är fantastiskt att få dela det. Det är fett kul att spela bara.