I höstas släppte Johannes Räihä sitt debutalbum. I vår ska han ut på en efterlängtad turné och den 26 mars kommer han till Pustervik. Djungeltrumman tog en pratstund med den karismatiske 33-åringen om allt mellan rastlöshet, var han får inspiration och bowling.
Ditt debutalbum Om jag bara kunde bli naiv igen släpptes i höstas. Jag tolkar det som att man drömmer tillbaka till yngre år när saker var enklare. Är det fel?
– Nej men det är helt rätt. Det är inte som att man hatar livet nu men att vara typ 20 och naiv – det var liksom som att den här naiviteten var det sista filtret mot vuxenvärlden. Jag vet inte, men att allt var lite lättare då det känner väl alla igen. Så det är väl i grund och botten det som albumet handlar om i stora delar.
Hur jobbar du och får inspiration till dina låtar?
– Jag gräver väl där jag står eller vad man ska säga. Vissa artister kan göra så att de hittar på saker. De hittar på en persona, historier eller låtar och sådant. Men jag kan inte det, alltså jag försöker men det går inte. Jag får helt enkelt utgå väldigt mycket från mig själv och vilka relationer jag har med andra människor. Så var det på förra EP:n, varje låt handlar om en specifik person, relation, eller om ett minne med någon.
När du väl får en idé så har du relativt lätt att gå från idé till verk, det flyter på ganska bra?
– Jag tycker att när jag väl skriver en låt så flyter det på bra. Men jag är inte en sådan som massproducerar och skriver varje dag. Utan när jag verkligen sätter mig, då kommer det. Men det är också max en gång i månaden som jag sätter mig på det sättet. Vissa artister är riktiga musikknegare som går till studion vid nio varje dag, skriver massor och går hem vid fem. Sådan är inte jag. Egentligen tycker jag att det är svårt att skriva låtar, trots att det går ganska fort. Jag har som små melodi och textsnuttar i huvudet som man går och bygger upp i en minnesbank. Så plockar man fritt från den när man skriver låten. Det är lite som att jag sätter mig och pusslar ihop en låt framför pianot och då går det fort när jag gör det, men det är också därför jag inte kan göra det så jävla ofta för att jag har bara ett begränsat antal idéer.
I tidigare intervjuer med dig kan man läsa att du är rätt så rastlös som person, påverkar det din musik på något sätt?
– Jag vet faktiskt inte. Men jag hade nog inte sysslat med musik om jag inte var rastlös. Det är som att man hela tiden har något som pågår i hjärnan. Jag är liksom inte rastlös på ett sådant sätt att jag måste sticka ut och ett köra maraton. Men min hjärna är pågående hela tiden så utan rastlösheten hade jag inte gjort musik men sen vet jag inte riktigt.
Foto: Samuel Andersson
Vad har musiken för roll i ditt liv? Vad får du ut där som du inte får ut i andra sammanhang?
– Det där är spännande och detta kanske låter drygt, men många dagar tycker jag att musiken nästan kan vara som ett ok. Det är mycket prestationsångest, det är många grejer att styra med rent administrativt. För en människa som mig som är väldigt dålig på att ta tag i grejer kan det vara väldigt påfrestande med musik. Sen började jag med musik sent, typ när jag var 27. Innan dess var jag lite olycklig. Jag visste att jag hade något i mig men blev olyckligare för att jag inte gjorde något åt det. Så jag vet att om jag skulle sluta med musik, då skulle jag bli deprimerad igen.
Musikvärlden blev rejält påverkad av pandemin, hur skulle du säga att pandemin har påverkat dig och ditt artisteri?
– Man svävar runt som en astronaut i tyngdlöshet och vet varken upp eller ner tycker jag. Det är som sagt olika för artister men jag är inte så mycket studiokille. Jag brinner för att åka ut på vägarna med mina kompisar i bandet, träffa folk, spela live och hela den grejen. Det tycker jag är så jävla roligt så att när jag inte får den energin från livegiggen då har det varit svårt att motivera sig vissa dagar. Så har det varit under hela pandemin.
Nu är det äntligen lättade restriktioner och du ska ut och spela i vår, hur känns det?
– Det känns faktiskt så jävla roligt. Det är lite som bowling. Man bowlar typ vartannat år och varje gång man gör det känner man att detta är kul, men jag är osäker och jag är inte så jävla bra på det. Exakt så känns det inför giggen, hur fan kommer det gå? Man minns knappt hur man gör, men det ska bli skitroligt och jag vet att varje gång man varit ute och spelat och träffat folk så får man sådan energi att vilja göra mer och släppa ny musik. Det är det som ger mig energi att fortsätta.
Du kommer till Göteborg och Pustervik den 26 mars. Hur ser din relation till Göteborg ut?
– Man har märkt under åren att publiken är något annat i Göteborg. När man pratar med andra människor som uppträder och har band så upplever de samma grej att i Göteborg är det alltid skitbra med folk. Folk kan låtarna, det kommer mycket folk alltid oavsett vilken dag man spelar. Så jag vill hylla Göteborg. Jag älskar också Pustervik och människorna runt, det är sådant otroligt trevligt gäng. Så det ska bli väldigt fint att komma tillbaka. Det ser jag mycket fram emot.
