Joel Alme har just släppt sitt nya album Sköt er själva så sköter jag inte mitt. Låtarna porträtterar hur en människa i obalans blickar tillbaka på sitt liv under ett dygn. Samtidigt drar en omfattande höstturné igång och den 17 november stannar turnébussen utanför Göteborgs Konserthus. 

Det har gått tre år sedan Joel Alme släppte musik senast. Nu följer göteborgsartisten upp de hyllade albumen Flyktligan (2015) och Bort bort bort (2019) med sitt sjätte album Ge mig nåt som ger mig nåt. Det är en känsla han berättar att han aldrig kommer att vänja sig vid.

– Det är nervöst, som vanligt. Men det är väldigt kul samtidigt. Jag är glad. Jag gillar skivan och det är skönt att släppa den här “skriva-biten”. Att den är överlämnad på något sätt.

Joel Alme sitter i sitt kök hemma i Björkhagen i Stockholm. I handen håller han i en kopp kaffe och i knät ligger hunden Stella och halvsover till ljudet av regnet som smattrar mot fönstret. Man ser på träden utanför att det börjar bli höst. Sommaren som varit beskriver Joel Alme som “flängig”. Han har räknat ut att han har bott på totalt 25 olika ställen. Vilket mest är på grund av sommarturnén tillsammans med Lars Winnerbäck.

– Det var så länge sedan jag spelade så jag kände mig lite orolig i början. “Hur gör man?” liksom. Men det var en fin upplevelse. Winnerbäck är en person som kan dra 6 000 personer i Kristianstad eller i Kalmar. Det är inte många som kan det. Han sitter i folksjälen på något sätt, säger Joel Alme och fortsätter:

– Hans publik var väldigt fin för att det är många som har träffats till hans musik. Jag brukade smyga mig ut i publiken ibland när han spelade och det var väldigt många som inte kollade på honom utan de kollade på varandra. “Det här är vår låt”. Det var väldigt fint.

Den nya skivan, Sköt er själva så sköter jag inte mitt, porträtterar hur en människa i obalans under ett och samma dygn, från morgon till morgon, blickar tillbaka på sitt liv. Joel Alme berättar att grundtanken till albumet kommer från att han har haft väldigt svårt att minnas vissa delar av sitt liv. Att han har blockerat mycket. Under låtskrivandet åkte han tillbaka till Göteborg för att försöka minnas så mycket som möjligt. Gick till alla platser han bott på, fotade portar och fotbollsplaner och smög sig in i träningsanläggningen på Scandinavium där han spelade ishockey under elva års tid.

– Inte som någon slags terapi eller för att leta efter dåliga grejer. Utan för att leta lite efter vem man var genom situationer och människor som man har glömt av. Vem man var när man var liten. Det är inget destruktivt utan mer bara för att pussla ihop sig själv på något sätt.

Joel Alme berättar att han blandar nu och då i låtarna. Även om det finns en liten berättarröst från nuet så utspelar sig det mesta från när han var mellan 15 till 30 år. Han berättar att han har märkt att han måste ha en koppling bakåt för att överhuvudtaget fungera som människa. Och ibland försöker han göra nuet lite så som det kanske har varit. Så som han tror att det var bra då.

– En av mina favoritfilmer heter Amarcord. Det betyder “jag minns”. Det är han Fellini som har gjort den. En film om hans uppväxt i en liten stad i Italien. På nya skivan försöker jag att lite porträttera där man växte upp. Vilka personer som fanns. Speciellt på en låt som heter Blomman. Det kändes som att det var en liten by där man växte upp. Jag har alltid gillat det språket i musik och i film.

Låtskrivandet har sett ut som vanligt. Han berättar att han går runt hemma och vankar. Upp och ner för trappen med gitarren. Det är svårt att sitta still. I bakgrunden hörs alltid musik, ljud från tv:n och hunden som skäller.

– Sedan hittar jag ibland lugn när jag är ute med hunden och går djupt in i skogen. Då kan jag få lite ro i skallen.

Kommer du någonsin fram till oväntade saker om ditt liv i den här processen?

 – Jo, absolut. Jag kan komma fram till känslan över vad som var rätt och fel lite. Vad som har känts bra. Så det är mer känslor som jag kan upptäcka. Att “det här det kändes inte rätt” eller “det som hände då var fel”. Något kanske blir en snygg böjning i texten, men vad kändes det egentligen som?

Medan de två tidigare albumen på svenska beskrivs som släktkrönikor och uppväxtskildringar sägs den nya skivan vara mer filmisk och livsfilosofisk. Joel Alme berättar att det nya albumet inte har den röda tråden av missbruk och hemskheter. Att det mer är ett slags avslut.

– Jag säger inte att jag sitter och filosoferar men jag tänker mycket på vilka saker som har betytt någonting. Och i det blir det ju ett slags filosoferande. Man skär av fläsket på något sätt. Och någonstans känner jag väl att jag har landat. Kanske inte rätt men jag har landat hel i någonting. Jag känner väl att jag har landat bra.

Namnet på det nya albumet kommer från låten Jaga Dagen. En låt som ger uttryck för något som Joel Alme alltid har känt. Att omvärlden alltid tyckt att det är fel på honom. Att han inte har dugit. En känsla av otillräcklighet som alltid har med andra människor att göra.

– Det är det som fått mig att både göra den här skivan men också att må dåligt. Det är som ett osynligt monster. Jag jobbar fortfarande på det men titeln är väl mer en känsla av att jag får ta mig dit jag vill. Vad ni tycker och tänker det får ni lämna. Om jag drar ner mig eller drar upp mig det är upp till mig.

I låten För Väldigt Många Lögner Sen får vi reda på att Joel Alme har kvar ett litet jack vid ögat efter att han “fick en höger av en vakt på Nef”. Och mycket riktigt, mellan höger öga och ögonbryn syns fortfarande ett tydligt ärr. Joel Alme skrattar och berättar att det hände när han var yngre. På torsdagar var det Jazzhuset som gällde, då missade man alltid halva dagen i gymnasiet, och på lördagar var det alltid Nefertiti. Som hade den längsta kön i stan.

– Då fick man tjuva sig in på något sätt, och då hamnade jag i något slags handgemäng med en vakt. Men det är symboliskt för hur man var och att man kan se på det så här efteråt. Det här med gryningen på slutet i låten är lite mig själv. Det har lite att göra med att vissa saker finns kvar ändå. Att man ändå alltid har blicken åt ett visst håll.

En annan låt på albumet heter För En Stund (Lasse Och Carina). Här hör vi Joel Alme sjunga om att försvinna och börja om i någon stad. “Låta världen gå runt helt utan mig, och få glömma en stund att jag förlorade dig”. Men låten handlar inte om honom själv. Lasse och Carina är Joel Almes styvpappa och mamma. Lasse gick bort i augusti förra året.

– Låten utgår från min mammas ögon.

Samma dag som albumet släpps drar den rejäla höstturnén igång. Joel Alme ser fram emot att sätta igång, bryta sin egen isolation och dra iväg med vännerna. Trots att det samtidigt innebär psykiska påfrestningar innan spelningarna.

–  Jag vet inte om jag bara är ärlig eller om jag är den enda som känner såhär men jag ser aldrig fram emot konserter. Jag får lätt yrsel och domningar. Många gånger, speciellt under de första låtarna, så känner jag inte av mina händer.

20 stopp är ett rätt hektiskt schema. Trivs du med det?

– Nej, det gör jag egentligen inte. Men på grund av att jag har mina kompisar och att jag ju mer åren går känner att jag kan göra det på mitt sätt så släpper jag det här destruktiva jämförandet med andra mer och mer. Jag minns när jag började med musik och på vilken plats man var då. Drömmar man hade. Att jag nu får åka runt och spela med mina kompisar är ganska härligt faktiskt. Inte att man har tagit sig någonstans utan bara att det fortfarande pågår. Från den där lilla grundtanken.