Är du en shopping bag från Normal eller Vallgatan 12?

Det var en tidig morgon när samhällets färger rördes ihop och bildade en sådär askgrå kulör som när man fick ett rastlöst ryck på bildlektionerna och blandade alla färger på färgpaletten.

Jag stod vid Fjällgatans hållplats och väntade på spårvagnen. En kvinna syntes i raggsockor utstående från de låga skorna. Hon hade knälånga byxor som bildade ett naket glapp och när jag spände ögonen tillräckligt såg jag de mycket täta hårstråna från benen sticka ut. Jag scannade diskret uppåt, höll telefonen mellan mitt bröstparti för att dölja mitt intresse (och perverterande misslyckanden) för den här anti-kvinnan med nopprig tröja och en dunjacka i oklar mellanlängd. Pälsen på luvan var ojämn och sträv på det sättet som det blir när en jacka är lite för gammal. Jag hade kunnat stå bredvid en blivande statsminister, men min stilanalys placerade henne bland alkoholisterna på Jaegerdorffsplatsen eller i en historia jag antagligen inte kommer få reda på.

Att scanna folk och kommentera deras utseenden är något medvetna tjejer inte gör. I alla fall inte tjejer vars senast använda ord är hegemoni, moraliskt ansvar och dekadent. Jag pratar om mig själv, som har ett helt regelverk för hur medvetna heterosexuella tjejer bör vara. Min önskan ligger i att vi borde bete oss som en förlängning av Bechdel-testet fast förkroppsligat i en vardag. Ett misslyckat aspirerande Bechdel-test eftersom det räcker med en sipp öl för att hamna i senaste killnytt.

På sistone har jag låtit osäkerheten rinna över och i jakt på att vilja vara “den andre” hamnade jag plötsligt i en nitisk stilanalys. Det kan även vara att kvinnan vid hållplatsen stod med en grön påse från Normal, den danska lågpriskedjan vars motto är att sälja normala saker till onormala priser. Bredvid henne stod en annan kvinna med skor från märket Axel Arigato, Adidasstrumpor som sträckte sig över träningstightsen och en perfekt oversized jacka. Jackan, med tjockt dun och dyr fluffighet, bär man över flera lager för att värma sig eller skyla sig från det faktum att man dejtar killar som är “ja-sägare” (och samtidigt själsdödande).

Jag vill verkligen döpa henne till Maria, som jungfrun. Hon verkade så oskuldsfull, som att hon aldrig har fällt en tår i onödan och bara snusat små portioner av vitt snus. En typisk kvinna som rasisterna använder som en prototyp för uttalandet “de tar våra kvinnor”. Så ljuvligt återhållsam. Maria bar på den eminenta Vallgatan 12-gröna påsen. Göteborgs “it-väska” som skriker ambitionerna ekonomisk frihet och som många med utbildning i digital marknadsföring på IHM äger. De som är ”mittemellan bimbo och hipster”, enligt min sambo.

Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde en variant av Youtubefenomenet “What’s in my Bag” med kvinnorna. Men det var innehåll nog att uppmärksamma två olika kvinnor som kontrasterande två olika sociala grupper, inte minst fick man reda på vart de föredrar att shoppa. Jag blev nästan berörd av att se likheterna i de socioekonomiska skillnaderna. Båda bar gröna tote bags som skapats i marknadsföringssyfte. De hade knäckt koden som ersatt tygpåsen med en mer funktionell, trendig och slouchy variant, en trend från USA där många hemlösa bär på alla sina tillhörigheter i en säck. Väskan namngavs “slouchy” i ett försök att förmedla den utilitaristiska betydelsen av att bära med sig allt.

Det som gör hela denna berättelsen melodramatisk är att kvinnan med svavelstickorna. Skojar, raggsockorna, hade en kasse med pant i andra handen. Inget behöver betyda någonting förutom att Göteborgs gatumode bedriver säregen politik. Vallgatan 12-påsarna syns som om det vore löss hos en liten flicka. Normalpåsarna syns allt mer så fort du rör dig utanför Göteborgs innerstad. Jag försöker att inte låta detta bli en medveten profilering. Jag är bara överkänslig mot Vallgatan 12-påsen eftersom det är en förskjutning från tjejerna som ägde Fiorucci- och Raglady-påsar när jag gick i högstadiet.

Alla tjejer som tar rulltrappan upp till Vallgatan 12 har lagt ut en photodump (eller slide kanske det heter?) med minst en ostronbild följt av en selfie för att kunna legitimera sitt liv. De har ett annat kapital som grundar sig i olika konsumtionsformer, men det rubbar också en feministisk kamp. Och ja, kvinnor måste också få lägga ut bilder på ostron och bidra till sin Ingrossoesque feminism. Vem är jag som har hamnat i kvinnor-som-kritiserar-andra-kvinnor-är-dåliga-kvinnor rundgången bara för att trender törs ifrågasättas?

Jag antar att jag har högre krav på tjejerna som kan bära Vallgatan 12-påsen eftersom de just kan bära den. Narcissus fick böja sig ner i dammen för att få syn på sig själv. Den unga konsumenten med blicken på Vallgatan 12 får sträcka sig mot påsen för att stärka sitt personliga varumärke. Detta sker i parallellitet till Normalpåsen vars användningsområden verkar i andra sammanhang. Bland annat i det sammanhanget där man köper duschtvål i etiketteringen XL till sin trångbodda familj.

Under senhösten har jag nu märkt att Vallgatan 12-påsarna syns allt mer sällan. Kan det bero på att folk inte har råd att köpa ytterplagg från Eytys? Är det lite som att vattna sin trädgård under sommartorkan? Isåfall slås jag över hur ambitionerna ekonomisk frihet också gör en ödmjuk eftersom man har privilegiet att välja bort.

Nu återstår en likhet mellan Margaux Dietz som nyligen har förlorat tusentals följare på Instagram och cyborgtjejerna i Pico-hårklämmor som inte har kommit längre i sin feministiska kamp än att ägna en tanke åt slagordet “GRL PWR”. Kanske är intresset för den andre en felaktig föreställning och något jag ska sluta anta i ett Göteborg där man inte riktar en kärleksfull blick till grannen, chauffören, mänskligheten. Eller så är det enkelt att tjejerna med Vallgatan 12-påsen bär på ett svaghetsförakt och samhällelig bekräftelse. Jag landar i att vi bär påsarna och reproducerar modet för att stärka känslan av tillhörighet i ett samhälle där gränserna mellan jaget och världen suddats ut. Minns ni när man sa “laget före jaget” förresten?

Visst var alla färger utplånade den morgonen, men jag såg bara de olika sorters gröna påsarna som symboliserar samhällets olika OK. Häromdagen gick jag på en promenad runt Vasastan och såg en annan tjej i samma Sportif starterpack. En madonna med Vallgatan 12-påsen. Jag vände blicken och undrade om jag var en shopping bag från Normal eller Vallgatan 12. Sen insåg jag att det kommer dröja ett tag innan jag får syn på kvinnan med raggsockorna igen.

Hon är numera känd som nomadernas modehjälte.

(PS. För den fulla Vallgatan 12-upplevelsen rekommenderar jag maten på Tolv vinbar som ligger en trappa under. Om du känner dig som en splittrad tjej när du går in i lokalen kommer du att göra din sorti med vetskap om hur en rödvinssås ska smaka. Ingen annan terapi eller undervisning i photodumps behövs.)

Senaste

Mest lästa

Prenumerera på Djungeltrummans nyhetsbrev!

Senaste

Mest lästa