Kristoffer Ragnstam, som är människan bakom They Owe Us, är en artist som älskar när musiken tar oväntade vändningar. Med sin senaste låt The Older You Get, More Golden You Look undrar vi om han har hemliga skönhetsknep för att skina som en sol när man blir äldre. Tyvärr avslöjar han att det inte är fallet, men han är oftast glad och tror att det beror på bra sömn, lagom festande och kanske en kanelbulle då och då. Hans musikaliska resa har inspirerats av artister som Digable Planets och Feist, och han avslöjar vilken låt som är hans guilty pleasure.
Hej Kristoffer! Kan du ge en kort introduktion av dig själv för våra läsare? Vem är Kristoffer Ragnstam och vad är det som driver dig som artist och musiker?
– Halloj! Ja vem fæn är jag? Bra fråga. Jag har haft turen att spela och turnera under större delen av mitt liv. Drivkraften är stunderna när något skaver eller händer precis i stunden. Något som distar, hamnar utanför boxen på ett välkomnade sätt
The Older You Get, More Golden You Look är en grym låttitel! Har du några hemliga skönhetsknep för att se ut som en skinande guldmedalj när man blir äldre? Kanske något med havresmoothies och yoga för dina öronlobar?
– Mäkto att ni gillar den. Sjukt vuxen titel ändå. Alltså, jag ser ju inte direkt ut som någon guldmedalj. Jag skulle vilja säga att jag sover med huvudet i en hink med grekisk yogurt. Liksom snarkar genom en snorkel. Men så är inte fallet. Inte alls faktiskt. Jag blev gråhårig snortidigt, typ runt 25 bast. Där och då fick jag bara ta smällen, att ingen kommer ropa ”Krippe vad ung du ser ut”. Men jag är oftast glad och det tror jag beror på bra sömn, lagom med fest och en kanelbulle lite oftare än vad jag vågar erkänna. Det kanske inte håller mig ung, men det gör mig glad.
Vilka artister eller band inspirerat dig och påverkat ditt eget musikaliska uttryck? Finns det någon specifik låt eller album som du skulle kalla för ditt ”musikaliska guilty pleasure”?
– Historiskt sett skulle jag nog säga att Digable Planets albumet Blow out your comb har betytt mycket för mitt trumspel. Som låtskrivare och producent kommer jag ofta tillbaka till Feist. Guilty Pleasure…
hmm vad skulle det kunna vara? Jag nynnar gärna med i den där låten Burnin med Cue. Är det en sådan låt, kanske?
Hur skulle du beskriva den musikaliska resan och utvecklingen för They Owe Us, från dina tidigare verk till det aktuella soundet på The Older You Get, More Golden You Look?
– Den låten representerar verkligen kommande skiva. Jag tycker det är skoj att spela gitarr igen. Så det hörs troligtvis. Just den låten har jag skrivit med Anton Tuvesson från bandet Fägring. Han är en av de mest äkta musikanter jag har träffat. Han är där tillsammans med Joel Lundberg, Emil Rinstad och Klabbe. Liksom explosiv på ett finurligt sätt. Förlåt, vi skulle snacka sound. Hmm, svårt. Jag tycker inte så många svenska skivor låter bulls eye. Glavå kommer alltid i mål med bravur. Killen som mixade senaste The Hives golvade mig. Men annars låter mycket trist. Det är en ganska bra drivkraft att göra en skiva soundmässigt som inte låter trist.
Vad kan vi förvänta oss av ditt kommande album All on Red som släpps till våren 2024? Finns det några specifika teman eller övergripande budskap som du vill utforska och dela med er av på albumet?
– Haha! Allt på rött bara. Det var Rickard i Deadheads/Spiders som sa det om mig en gång. Typ att det var mitt producentknep. VU mätarna på rött. Temat i texterna är ett försök att inte vara så pronomenfixerad. Jag gjorde en skiva i USA förra året och då stötte jag på Nico Bolas, som bland annat har mixat Neil Young och massa Rick Rubin plattor. Han berättade om ett sätt att skriva text, där man sjunger om hur mycket man älskar en trummaskin men lyssnaren får känslan av att det är varma ord om en person. Det låter kanske flummigt, men det har hjälpt mig under den här processen.
Hur har samarbetet med Klas-Henrik Hörngren (Klabbe) berikat ditt musikaliska äventyr? Finns det några speciella och minnesvärda upplevelser ni delar tillsammans, som har format er musik eller bidragit till er kreativa process?
– Klabbe och jag träffades för första gången när vi gjorde en Mumford & Sons-turné. Jag älskar Klabbe. Jag kan inte och vill inte göra musik utan honom. Han är en person som ständigt utvecklas och lär sig nya grejer. Han inspirerar mig helt enkelt. Jag har alltid minnesvärda stunder med honom. Som senaste gången vi spelade in. Då tog vi en pizza vid Fjäderborgen och pratade om saker som betyder något. I just det samtalet betydde inte musiken så mycket, utan vad man kan göra för att fler ska må bra och le lite mer.
När du skapar musik, vad är det som ger er den där extra gnistan av inspiration? Finns det något oväntat som får er kreativa motor att gå från 0 till 100 på nolltid?
– Jag är snabb i skapandet. För mig händer musik i nuet. Jag har lärt mig att komma tillbaka och revidera vissa idéer. Men i nio fall av tio är den första idén bäst. Sen har jag inga problem med att slänga låtar. Ner i papperskorgen och töm. Jag känner polare som sitter och ruvar på låtar i flera år. Det är något destruktivt i ett sådant beteende, tycker jag. Släng skiten och skriv en ny låt om den inte känns rätt.
Vad skulle du säga är din drömscen, den ultimata platsen där ni skulle älska att framföra er musik? Dessutom, vilka är dina största ambitioner och hur långt hoppas du nå inom musikvärlden med ert projekt?
– När jag spelar med Timo Räisänen landar vi ibland på väldigt stora scener. Han och musiken gör sig briljant där. Min musik kommer nog aldrig dit. Jag är ok med det. They Owe Us puttrar omkring på 350 kapacitetsställen. Runt hela världen.
Jag trivs där. Vet att Klabbe känner likadant även om han får ju leva ut på mega-scener med Eva Dahlgren. Ultimata platsen måste hursomhelst ha bra mat, hotell nära och att prylarna kan stå kvar säkert över natten. Lite pengar och lokal öl på det. Då är man i paradiset.
Lyssna på nya singeln här:
