Har du någon gång fastnat i en riktigt bra tv-serie? Då är du ett mysterium för Benjamin Ingrosso. Ingrid Altino ringer vår största entertainer och pratar om plugget och pop – och plastfolie såklart.

Benjamin Ingrosso vaknar på samma sätt varje dag. En tupp galer i fjärran, Benjamin sträcker sig som en katt i solen, kliar sig i nattmössan och gäspar så att käken nästan haspas av. När han slagit upp fönsterluckorna så att dammet yr och fåglarna skräms i väg tassar han med lätta steg in i köket. Eller så kanske väckarklockan rycker undan täcket och använder det för att piska hans fötter med hjälp av en finurlig mekanik som de allra flesta bara har kommit i kontakt med genom tecknad film? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har aldrig sett Benjamin Ingrosso vakna, och dessutom befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra. Benjamin är i Los Angeles. Det kanske är bäst att jag frågar honom istället för att sitta här och spekulera.

God morgon! Var det svårt att vakna till den här intervjun? Du har sagt förut att det är lite trögt på att vakna på morgonen-fronten.

– Ja, men nu är det faktiskt tvärtom här i LA, man vaknar typ fyra varje morgon. Så får man bara ligga och kolla mobilen i en kvart och försöka somna om innan jag vaknar igen vid nio.

Har du lätt för att somna?

– Ja, jag kan somna på en sekund, när som helst, hur som helst, var som helst.

Stämmer att du har flytt landet så att de kan läcka ditt album i fred?

– Haha, nej, jag började skriva nästa album i förrgår. Jag skickade in Pink Velvet Theatre på mastring några dagar innan och sedan började jag på nästa.

Fair enough. Du släppte skivan i oktober. Varför heter den Pink Velvet Theatre?

– Pink Velvet Theatre var först bara ett arbetsnamn som var just för att sätta någon slags ton när jag gick in i studion och bara skulle skriva. Jag har aldrig gjort så förut. Det var mer att testa ett nytt sätt att skapa musik på, liksom vad händer om jag begränsar mig själv? I min värld är Pink Velvet Theatre en kärleksförklaring, men det är en slags hopplös Romeo och Julia-historia som utspelar sig i ett alternativt universum. Det är också en referens till en hallucination, man vet inte om det pågår i mitt huvud eller i den faktiska verkligheten. Plattan börjar med den första kyssen kan man säga, när man kysser en tjej som man är hopplöst förälskad i och alla dom känslorna som exploderar.

Så ni valde albumnamnet långt innan? Jag har hört att det är så man skriver många sitcoms, att man namnger avsnittet till typ ”The booze cruise” först och sedan fyller man bara på med handling

– Ja! Det var så vi gjorde, bara för att sätta en moodboard. Det har ju tagit mig två och ett halvt år att inse vad Pink Velvet Theatre ens är, men när polletten väl föll ner så kändes det som att jag hade upptäckt någon helt ny atom.

Du har jobbat med flera låtskrivare, till exempel Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Zikai, hur valde du dem?

– När jag skriver så utgår jag från melodierna, det är min starka sida. Zikai valde jag till exempel för att jag ville sätta mig med någon som är sjukt duktig på engelska och som verkligen kan bolla fram vad man vill säga och uttrycka det på ett mer engelskt än svengelskt sätt.

Men du vill ju att man ska lyssna på det i sin helhet. Finns det något album som du själv lyssnar på från början till slut, ett ”no skip record”?

– Oj, jag skulle typ säga att allt med Bee Gees. Jag drog på deras katalog på shuffle och jag hittade inte en enda låt jag ville hoppa över. Och Michael Jackson. Jättemånga av de här låtarna är inspirerade av hela min barndomskatalog: Bee Gees, Abba, det finns till och med lite Sade och Toni Braxton, Julio Iglesias och George Michael.

På Ellegalans röda matta sa du att dina stilförebilder är Batman, John Travolta, Ture Sventon och Vanheden. Dina musikaliska förebilder verkar ju också vara från din barndom. Är du nostalgisk av dig?

– Gud ja. Jag ser mitt liv som att jag lever i en gammal värld fast i en modern tid. Du vet som i filmer? Som de trodde att moderna tider skulle se ut förr. Som i The Jetsons, den världen. Spåret Pink Velvet Theatre handlar ju om det, att jag vill ta dem till en tecknad Jetsonsvärld som är hypnotisk och dekadent och knarkig.

Vilka är dina dåliga sidor då?

– Gud, jag har så många. Jag är ett stort barn. Jag har ju mycket adhd skulle jag säga. Jag kan skriva en bok om mina dåliga sidor men det känns bättre att man får hitta dem med tiden.

Känner du att du måste vara trevlig även om du har en sådan dag?

– Jag tror bara inte att jag är så otrevlig, jag tror inte att jag har det i mig att vilja vara otrevlig.

Känner du inte ibland att du inte bara vill unna dig en riktigt dryg ton?


– Jo! Men när jag var liten hade jag en tavla där det stod ”Kill them med kindness”. Då stör de ju sig ännu mer, om man är skittrevlig.

Har du något nytt favoritställe?

– Ja, hur många som helst. Vi hittade ett ställe i Köln som hade den bästa kebaben vi någonsin ätit. Jag vill bara se till att typ gästa en radiostation i Köln, för vi måste tillbaka till det där kebabstället.

I våras sa du i en intervju att när du skulle börja laga mat igen när du flyttat till din nya lägenhet, har du gjort det? Eller äter du fortfarande på restaurang varje dag?

– Jag är faktiskt inte lika mycket på restaurang längre. Sedan har jag inte varit hemma så mycket det senaste halvåret. Det har varit väldigt mycket att beställa upp thaimat till studion och sitta och äta det klockan tre på nätterna. Så kommer man hem och sover i princip redan när man går in i lägenheten, vaknar upp tio, drar till gymmet och sedan till studion. Men jag har lagat mat rätt mycket i köket hemma hos mig. Jag skulle säga att jag snittar en dag i veckan i alla fall, det är ändå någonting. Jag har lärt mig att koka skitbra ris i det där köket, inte lika mycket pasta dock.

Är pastan på väg att fasas ut?

– Nej, det är mest för att jag äter så sjukt mycket pasta i och med att jag och mina syskon lanserar vårt märke Mino om två veckor. Det har varit mycket att sitta och äta många pastasorter i olika texturer. När jag väl lagar mat hemma vill jag äta nåt annat.

Du gick en termin på gymnasiet innan du hoppade av för att vara med i Let’s Dance. Vad tyckte du om den terminen?

– Den var sämst!

Varför?

– Jag hamnade på en gymnasieskola på Lidingö och det är liksom som gjort för att inte passa en konstnär. Jag satt i musikrummet på lunchrasterna och gömde mig bakom gardiner och skrev låtar. Jag var sjukt dålig i klassrummet. Jag tog inte in någonting och det är väl så jag fungerar tyvärr. När jag är bra på någonting suger jag in all information och vill veta allt. När jag inte tycker om någonting är jag rätt ointresserad. Jag är inte obrydd, men min hjärna funkar så. Jag börjar dagdrömma och mitt fokus försvinner.

Så det händer inte att du bara ligger hemma och kollar lite tv?

– Det har jag aldrig gjort.

Du har aldrig någonsin gjort det?

– Jag har gjort det en gång det här året.

När var senast du såg en serie?

– Det var någon Marvelserie, Loki säsong två. Har du sett den? Den har faktiskt också inspirerat det här albumet.

Nej, tyvärr. Jag såg en rubrik idag om att Kung Charles aldrig hade varit i kontakt med plastfolie och skrek till första gången han såg det. Har ditt kändisliv lett till att du missat några helt vardagliga saker som andra känner till förutom att kolla på serier?

– Det finns nog väldigt mycket, skulle jag säga. Men det är nog inte för att jag växte upp med mitt kändisskap utan mer för att jag är lite speciell. Redan när jag var liten var ju jag väldigt långt från mina syskon och väldigt annorlunda. Och sedan kom man hem till polare och insåg att folk hade massa traditioner. Typ tacofredag, vad är det för något?

Du visste inte vad det var?

– Nej, men jag fick ju lära mig det och det är typ det äckligaste jag vet.

Är det?

– Jag tycker det är hemskt. Jag älskar mexikansk taco så när jag är i LA och äter tacos är jag i himlen. Men när jag kommer hem och folk lagar den där äckliga torra köttfärsen med kall majs…fyfan alltså. Det går inte. Men jag är nostalgisk även där, jag älskar mat som påminner om min barndom. En av mina sista måltider med min morfar var falukorv med spaghetti som jag skar, med ketchup till. Sådant har väl varenda svensk vuxit upp med?

Men vid taco drar du gränsen?

– Där drar jag gränsen.

Bra att veta. Finns det något som du nu i och med kändisskapet bara skiter i och låter någon annan lösa? Jag fattar till exempel inte Icloud. Om jag var känd hade jag tänkt att det aldrig mer var mitt problem att lösa det.

– Jag har en assistent, eller en koordinator, som sköter mitt kaosiga huvud och mitt schema och mycket tekniska saker och sådär. Det är väl inte för att jag inte kan det, utan mest för att jag inte har tid. Det underlättar min vardag att kunna vara kreativ och fokusera på mitt jobb. Jag är jättelyckligt lottad som kan ha det, men jag har jobbat i många många år för att kunna det. Det har ingenting att göra med att jag var känd när jag var liten, det är först nu jag kan ha det rent ekonomiskt.

Men nu är du ju mer igenkänd än när du var barn. Jag hörde i en intervju att du inte hade med dig din legitimation när du skulle rösta men fick göra det ändå för att de kände igen dig i valstugan. Känner du att det är bekvämt att röra sig ute i världen när folk vet vem man är?

– Jag tänker aldrig så.

Men önskar du ibland att du bara var en vanlis?

– Nej.

Text: Ingrid Altino

Bild: Jonathan Perlmann