Albin Lee Meldau lämnade Göteborg för Åsa när han var tre. När han återvände till Göteborg som 12-åring hade han inget annat än hat och utanförskap med sig i bagaget. Djungeltrumman har pratat med Göteborgssonen som hoppas på en underbar Stay out West-spelning i sommar – sen ska han skriva 100 låtar på några år och pensionera sig när han fyllt 58.
När Djungeltrumman ringer upp sitter Albin och äter frukost. Klockan är kvart i tolv en onsdag och han låter glad, men lite splittrad.
Du ska spela på Stay Out West, berätta hur det känns?
– Så bra!! Jag hoppas på en riktigt bra klubbspelning, på det allra roligaste och bästa stället, jag tänker Nef typ, det är bra ljud där, men jag låter mitt management lösa det. Jag har velat göra det här så länge, och nu när det går så bra utomlands känns det självklart.
Du är från Masthugget, känns det som att komma hem?
– Ja, men det gör det, absolut. Jag föddes här, bodde i Masthugget tills jag var tre och sen flyttade jag till Åsa när min mamma och pappa skilde sig. Det var först i sexan som jag flyttade tillbaka hit, så jag brukar säga att jag var barn på landet och blev vuxen i stan.
Hur var det i Åsa då?
– Annorlunda, jag har inte med mig någonting därifrån förutom hat och utanförskap. Min mamma var musiklärare och väldigt vänster, så både hon och jag var verkligen annorlunda. Hon bor kvar, det gör inte jag. Jag flyttade till pappa och alla mina vänner som gick på Nordhemsskolan. Idag är det bara havet jag har där, och mamma då.
“De som inte tog mig i handen förr kommer låtsas som att de känner mig nu”
Det är ett och ett halvt år sen du släppte Lou Lou på Soundcloud, vad har hänt sen dess?
– Det har gått fort, det är jävligt trevligt faktiskt. Jag försöker nypa mig lite i armen, just för att det har gått så fort. Jag spelade ju soul i sex år, och var ihop med någon i fyra år, sen gjorde jag slut och kände att “jag kan ju inte spela retromusik”. Det var något slags titta-på-mig-försök, nästan som en dagbok. Jag slängde upp det på Soundcloud och plötsligt skrev jag på ett skivkontrakt med Sony Music. Ingenting har gått emot mig hittills, och det har bara varit att köra. Nu försöker jag etablera mig i USA och England, jag hoppas på det. Jag har redan spelat mycket i både Holland, Tyskland och England, där tror jag att jag har min framtid. Jag är faktiskt mest nervös inför att behöva prata på svenska på scenen, inser jag nu.
Varför det?
– Det känns så annorlunda, det är mycket svårare på något sätt, svenskan är så vacker, men samtidigt är det så svårt att låta cool på svenska. Och så är jag ovan, jag har spelat mycket mer utomlands och har engelskan lite inövad.
Inövad, övar du in mellansnacken alltså?
– Ja, skrattar Albin, det mesta är gamla klyschor, eller nej, eller jo, det blir nog så, det går lite på rutin. Jag har ingen koppling till det svenska språket med musiken. Men det vore verkligen fett att skriva någonting på svenska, jag älskar Cornelis och Taube. Om tio år kanske jag klarar det, fortsätter han.
Förutom att skriva på svenska om tio år, vad drömmer du om nu?
– Att så många som möjligt ska uppskatta min musik. Idag jobbar jag med sju olika producenter, och har skrivit 40 låtar på några år, om tio bör jag ha 100 bra låtar. Dessutom har jag ett klädmärke och jag skulle nog vilja bli skådis också. Men först ska jag slå i England och USA, Billboard och allt det där. Resa, spela så mycket som möjligt, jag ser inte varför det inte skulle bli så. Jag tänker jobba så hårt jag kan, så kan jag gå i pension om 30 år, då är jag 58 år.
Vad gör du inom den närmsta framtiden?
– Turnerar! Jag ska turnera i större delen av Västvärlden nu, har släppt en EP och har en skiva på G. I Norden spelar jag på ett gäng festivaler under sommaren, det känns jävligt bra, jag får verkligen nypa mig i armen. Kanske vaknar jag upp snart, skrattar han.
När du spelar på Stay Out West, vad får vi se då?
– Skivan! Jag ska försöka göra allt jag kan, ge tillbaka så mycket som möjligt till min vackra hemstad. De som inte tog mig i handen förr, de kommer låtsas som att de känner mig nu.
Vilka är de, som kommer låtsas som att de känner dig?
– Ingen jag är arg på så, det finns inget ont i det, men för ett år sen så satt jag utanför Nordstan och spelade, jag var gatumusiker, jag har spelat på bröllop, och nu plötsligt ska jag stå på en scen. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom.
Vilka har du med dig i bandet?
– Tre kompisar. Kalle Stenbäcken spelar piano, min mamma och hans morbror var ihop, så vi har känt varandra hela livet nästan. Sen Simon Söfelde, precis som Kalle spelade han i Ska’lman och så är det Simon Andemo, han spelar bas och percussion, han är galen. En hippie från Falkenbergs skogar, han äter bara saker som redan är slängda och har köpt ett skepp från Pripps som han lagt till vid Röda Sten. Han är galen.
För den som ska stanna i Göteborg hela sommaren, ge dina tre bästa tips!
– Mat: Ta dig till Fatima, Amerikahuset, jättefin dam, en vacker kvinna som gör marockansk mat. Inte öppet på söndag eller måndag. Bad: Lättast om du inte har bil är Lövgärdet, där är det inte så smutsigt, du tar 9:an och sen 75:an. Utgång: Jag går aldrig ut, men ska jag det, då förlitar jag mig på Jacob, och vi går på någon konstig svartklubb. Ta en ballong!
