Ali Davoodi är ansiktet du minns, och han minns dig. Som 15-åring rymde han hemifrån för att leva på gatan, efter det i ungdomshem. För att överleva behövde han lägga det mesta på minnet. Gator, ansikten, beteenden. Det är detaljerna som räddat mig, förklarar Göteborgs meste förändrare.

Vi möts på Alis gata, Vallgatan, här ligger både hans kontor och hans butik, Miksajo. Vi går tre meter och någon slänger iväg ett >>hej<<, vi går fem meter till och ytterligare en näve skakas. När vi väl sätter oss på DaMatteo får vi lite ro, tills ett par kommer in.
Trettio minuter senare har paret ätit upp sin fika, det är bestämt att Ali och hans familj ska passa parets hamster under julhelgen och de har hunnit visa bilder på sin nya katt, bestämma tid för middag och avslutat med >>vi hörs!<<.
Mina frågor till Ali står orörda i mitt block och efter att ha både deltagit och lyssnat på samtalet om hamstern är de fler.

Vem är han egentligen? Ali Davoodi har alltid funnits i Göteborg. Han har varit den som startat kafé, modemässor, stuckit ut hakan och varit förändringen.
– Jag förstod tidigt att jag inte kan sitta och vänta på någon annan. Jag måste vara förändringen om jag vill ha någon.

”Bra relationer är viktigare för mig än att äga saker”

Ali berättar att hans mamma ska med och fira jul med hans svärföräldrar i år. Kvinnan sticker in att han “då får någon på sin sida” och Ali ser märkbart konfunderad ut innan han svarar
– Det vet jag inte.
Senare, när paret gått, ber jag honom förklara.
– Jag har en konstig relation till min mamma. Jag blev misshandlad tills jag var 15, då rymde jag hemifrån och levde på gatan. Han säger det nästan lättvindigt, i en passus.
– Föräldrar väljer ju inte sina barn, och jag väljer inte heller mina föräldrar.
Det krassa konstaterandet kunde varit slutet på ett samtalsämne, men Ali verkar söka efter orden.
Hur har allt det du just berättat om påverkat dig?
– Ja du… jag tror att det har gjort mig ödmjuk, jag tar aldrig någonting för givet. Jag lever för bra möten och sällskap, eftersom jag upplevt hur det är att inte ha någonting fäster jag mig inte så mycket vid saker. Bra relationer är viktigare för mig än att äga saker. Varje gång jag flyttar säljer jag, eller skänker bort, allt.
Har det påverkat dig på andra, mer konkreta sätt?
– Jag har tänkt mycket på det här, jag tror att mitt ansiktsminne och mitt lokalsinne kommer från den här perioden. Jag har varit tvungen att kunna lokalisera fara. Och jag har varit tvungen att minnas ansikten och vilka de tillhör. Idag är det min styrka. Jag älskar detaljer. Jag kan studera detaljer i evigheter.

Alis blick studerar mig, jag hinner fundera på om jag har läppstift på tänderna innan han fortsätter.
– Det har gjort mig till en bättre människa. Det har fått mig att inse att allt går att påverka. Det är som jag sa innan, om jag vill ha förändring så måste jag vara den. Jag vill inte klaga, jag måste skapa det jag vill ha, istället för att vänta på andra.
Och vänta, det verkar Ali aldrig ha gjort. Fresh Fish-mässan som växte från ett litet initiativ till en nationell succé. Art Made This-projektet som började med några få kvinnliga konstnärer finns nu i flera svenska städer.

I grund och botten handlar allt om detaljer.
– Jag älskar att bara sitta och studera andra. Jag älskar att älska detaljer, även om det ibland gör att jag inte ser precis allt. Samtidigt är jag bättre än många andra på just detaljerna, jag försöker lägga ner mobilen och istället insupa sammanhanget. Om jag suttit med mobilen i handen hade jag missat så mycket här omkring, som din röda tröja här, och hur den matchar läppstiftet.
Det går en ilning genom mig, kanske hade Ali lagt märke till hur mitt läppstift har en förmåga att inte stanna på enbart läpparna.
– Saken är ju att vi på sociala medier bara lever genom ett filter. Allt är snyggt och perfekt och tillrättalagt. Jag försöker att klara mig utan det där så gott det går, men det är svårt.

”Jag måste vara förändringen om jag vill ha någon”

Varför är det svårt? Är du rädd att missa något?
– Nej, det handlar mer om att jag ju behöver sociala medier för att fortsätta med det jag gör, ingen form av rädsla att missa något utan snarare att det krävs för att hålla upp ett nätverk idag, Instagram, Facebook och Linkedin och allt vad det nu är. Vad jag är rädd att missa är verkligheten.  
– Jag försökte faktiskt lära mig fota, jag tänkte att jag, som älskar detaljer, kommer göra det bra, men saken var att genom linsen blev det tvärtom, jag missade saker, jag missade det som pågick bredvid, i utkanten, i sidan. Det är samma med sociala medier. Det finns en teckning av en man som fotograferar vad som ser ut att vara ett mord, men från en annan vinkel är det bara en människa som jagar en annan. Så är det med sociala medier. Det är en bild som visas och projiceras, men som inte alls behöver överensstämma med verkligheten.
Men kan inte sociala medier vara bra?
– Jag vill säga nej, men så klart är det bra om det jag gör delas av andra. Men när jag själv ska göra det känner jag mig falsk. Det är det här med detaljerna. Det är detaljerna som räddat mig. Och format mig till den jag är. Jag är inget original. Jag är en sammansättning av allt jag sett och varit med om. Att stirra i telefonen gör att jag missar det som hade gjort att jag utvecklats. Inspirationen, den finns överallt.

Vi berör #metoo, samtalsämnet som alltid dyker upp hösten och vintern 2017. Det ligger så när till hands för alla, inte bara de som jobbar och verkar inom kultursektorn.
– Alltså jag avskyr att jag har behövt fjäska för de här assholesen, jag är så glad att det här kommer fram nu. Att jag, och andra, slipper svansa. Det är så mångas beteende som har ursäktat enbart för att de har en hög position.
– Nu låter jag kanske lite, ja, pretentiös, men jag skulle vilja citera Churchill. “Demokrati är inte perfekt, men det är det bästa vi har att jobba med.” Alltså, jag håller ju med, demokrati är skitbra, men vetefan om det är optimalt. Min tanke är alltid att jag måste förändra.

Vi är tillbaka där vi började. Ali Davoodi är förändringen. Han kommer inte att vänta på att någon annan tar tag i hans, eller vår framtid. Vill han någonting måste han göra något åt det själv.
– Den största blåsningen i allt det här, som är mitt liv, är att jag är god.