Amanda Andréas är personen som gjort tillsynes enkla vardagssituationer njutningsbara och magiska att lyssna till. Kanske har du sett henne spela med ett härligt liveband eller hört hennes röst som för tankarna till storslagna sångerskor inom den svenska jazzhistorien. På fredag släpper hon Som Havet och vi har intervjuat henne om jazz, livet och debutalbumet.
Hur känns det att släppa debutalbum?
– Spännande, härligt, skrämmande, skönt, uttömmande, förlösande. Ja, nästan allt på samma gång. Jag är både nyfiken och nervös över hur detta ska mottas. Sedan känns det väldigt skönt att få lämna över albumet till er alla och tillåta mig själv att gå in i låtskrivandet på nytt. Med andra erfarenheter den här gången.
Vad är det bästa med att lira jazz?
– Befriande. Jag är ju förskonad på det sättet att jag inte är någon jazzvirtuos med kall att utforska improvisationsjazz. Istället har jag friheten att experimentera även utanför den smala genren, då jag känner mig fri att blanda upp jazzen med vad jag vill. Pop, visa, progg. Och samma sak gäller ju om en lyssnar på min musik utifrån ett popperspektiv. Det är ju inte direkt något 21-årigt popunder med potential att över världen en hör. Jag delar gärna världen med fler och är nöjd så länge jag får vara fri i mitt skapande och flyta mellan de uttryck som lockar mig för stunden.
Det har tagit två år att göra Som Havet, hur kommer det sig?
– Det beror nog främst på att vi inte haft någon brådska utan gett oss möjligheten att låta det ta tid. Som tur är passar det ju min musik. Lyxen med den är ju att den varken blir modern eller omodern så därför har vi inte haft någon bestämd deadline. Sedan är det ju omänskligt dyrt att finansera ett album själv så jag har fått spela över 200 teaterföreställningar parallellt med inspelningen och konserterna för att få allt att gå runt, det tar ju också lite tid.
Är du en studioperson eller liveperson?
– Live. Jag älskar mötet med publiken. Värmen och tryggheten när vi väl är igång med konserten. Men under vår inspelningstid har jag allt förälskat mig lite i att vara i studion också. Känslan att det som skapas där faktiskt blir förevigat är ju ljuvlig och någon som jag inte är bortskämd med inom teatern. Sen har jag fått ett ännu starkare intresse för ljud. Herregud vilken skillnad det gör med en kvalitativ ljudbild! Nästa album skulle jag vilja spela in live med hela bandet på plats, lägga timmar på att ställa in alla nivåer innan vi börjar spela in och sedan låta allt vara. Låta allt förbli exakt som det den stunden gav.
Som Havet innehåller en massa små vardagsbetraktelser, hur kommer det sig att du skriver om det vardagliga?
– I det lilla kan jag hitta till det större. Det känns väldigt svindlande, ogreppbart och ganska ointressant för mig att börja att beskriva något utifrån det vida perspektivet. Det hade nog lätt blivit tomt och opersonligt. Jag skriver ju om stora saker rasism, klimatet och kärlek men utgår från hur jag mött det i vardagen. De små sakerna som fått mig att öppna ögonen för det stora.
Vilken vardaglig företeelse gillar du bäst?
– Jag älskar när vi alla har tid att ta in varandra, men det jag skriver om är ju ofta det motsatta. De stunder som skaver, som jag inte kan släppa och som gnager i tanken under månader.
Berätta om en person som har inspirerat dig.
– Barbro Hörberg. I mina ögon finns det nästan ingen som beskriver de vardagliga funderingarna lika känsligt och självklart som hon. Hon lekte med karaktärer och blandade allvar med humor. Plus lyfte det kvinnliga perspektivet i en annars mansdominerad vistradition.
Vad händer härnäst?
– Nu ska vi ut på en nästan två månaders lång turné med start på Dramatenbaren den 26:e mars. Sedan ska vi, jag och min man som även är trummis i bandet, bli föräldrar i juni. Vilket ska bli helt fantastiskt! Därefter blir det turné igen i höst och inspelning av nästa skiva!
