Ikväll, måndagen den fjärde april klockan 21:00, bänkar sig svenska dramaälskare framför TV, plattan eller annan valfri skärm. Det är dags för säsongens sista 30 grader i februari. Sveriges absolut mest ångestfyllda dramaserie ska få ett säsongsslut (med öppning för ytterligare en säsong?) och manusförfattarnas tidigare totala anarki i att ta död på karaktärer, vända handlingar och lägga till element gör att ingen går säker. Jonathan Bengtsson har pratat med regissören Andrea Östlund som för tillfället tar »en kreativ paus«. Men tycks ändå dras mot det osäkra och kaotiska.
Andrea Östlund har börjat med yoga. Tidigare i år var hon på en »silent retreat«, där du håller tyst i tio dagar och sitter i någon bungalow i ett avlägset land.
– Det svåra var inte tystnaden, utan att vara stilla hela tiden.
Vi sitter på Röhsska museets café, hon smuttar på sitt te, här härskar pensionärerna. När vi talar högt svarar de – med reaktionsförmågan hos ett gäng terriers – genom att tala ännu högre. För fem år sedan höll Andrea Östlund på att jämra sig i en hotellsäng 800 mil öster om Sverige, långt ifrån både lotuspositioner och stridslystna seniorer.
– Jag gled in på 30 grader i februari för att en annan regissör hoppat av. De kontaktade mig, jag åkte ner till vad som visade sig vara ett självmordsuppdrag; det thailändska filmteamet var passivt aggressiva, skådespelarna arga, Maria Lundqvist undrade om jag var där »för att se Thailand«. Det var precis som när en vikarie kommer till en ny skola – alla testar gränserna. Jag tänkte »jag klarar inte av det här«. Men efter en stund var det som att jag bara accepterade allt. »Du behöver bara ro hem replikerna«, upprepade jag för mig själv, »ditt namn behöver inte ens stå i eftertexterna«.
Idag är dramaserien 30 grader i februari, om några utflugna svenskars tillvaro i Thailand, inne på sin andra säsong. Den är också en veritabel succé. Inte minst på grund av Andrea Östlunds regi av Glenns (Kjell Wilhelmsen) behjärtansvärda livsprövningar.
– Anders Weidemanns manus var helt befriat från ängslighet; Glenns kamp med sina förutfattade meningar, den svenska blicken på hans partner, det där tilltalade mig. Som regissör tar du alltid in ditt eget temperament och mitt temperament passade perfekt här, Jag har känt Kjell sedan jag var 17 år, vi står varandra så nära att vi kan pusha varandra.
Sedan slutet av förra seklet har Andrea Östlund vigt pendlat mellan att göra kortfilm, TV och jaga nya talanger inom rörlig bild – men hennes karriär började i kramp. I tjugoårsåldern satte hon upp en egenskriven pjäs på Folkteatern i Göteborg.
– Jag trodde den skulle förändra världen, och så blev den totalsågad. Det var hemskt. Men jag tycker fortfarande den håller, bara slutfrasen var så fin; »Om jag skriker tillräckligt högt kanske mitt hjärta börjar flyga«. Och så skrek skådespelarna rakt ut.
Två decennier senare hör du resterna från samma skrik i Andrea Östlunds röst; hon talar med ett patos som träffar precis den där övertygelsen – om kulturens utmaningar, förtjänster och ansvar. På caféet har pensionärerna upptäckt en datorsladd som spänner över golvet. En dam trycker fundersamt på tingesten med foten. Andrea fortsätter:
– Branschen idag behöver mod. Du måste kämpa för din konstnärliga integritet, vägra »göra som man brukar«, bryta invanda mönster även om det känns rent olustigt. Det finns de som menar att film och TV inte går att göra jämställt. Klart, de vill inte förlora sina jobb, men hade staten utfärdat 30 000 i straffavgift för de styrelser och produktionsbolag som inte har lika många kvinnor som män – då hade plötsligt alla kunnat.
Hon tillhör den skara människor som nästan tycks förföras av uppförsbackar, som vill sitta över auktoriteter och normer som en för trång polotröja. I den mindre konstnärliga dimensionen av sitt yrkesliv, bland annat som konsulent för Rookiefilm, har Andrea Östlund grundligt arbetat med ordet »mångfald« som ledstjärna, och ivrigt förespråkat omstridda instrument som kvotering. Överlag blir hon tokig på människor som säger »såhär är det”.
– Alla människor är så säkra och överens idag, om saker som är mycket mer komplicerade än så. Jag tror den där strävan efter att alltid nå konsensus kan vara direkt skadlig.
Hennes mobil vibrerar. Andrea är just nu inne i »en kreativ paus«. Hon har också »fem möten på fredag«, och undervisar på Akademin Valand.
Paus är relativt. Lite längre bort sätter en gubbe en stor barnstol över datorsladden och konstaterar »Så! Det blir fint«. Andrea Östlund avslutar:
– När jag var nio år var jag besatt av Sound of Music, där Julie Andrews ifrågasätter allt – den måste ha påverkat mig. Inom varje fält jag har jobbat har jag varit precis likadan.
