I hela sitt liv har Art Arnehed kämpat för att passa in, kämpat för att inte bli förknippad som den “stackars lilla invandraren”. Hans hyllade konsert Mormor, mamma syster och jag belyser både förtryck och utanförskap från hans eget liv, och på lördag har han chans att vinna nomineringen Årets Sinnesorgasm under Scenkonstgalan.

Stort grattis till nomineringen! Hur känns det?
– Tusen tack! Det känns fantastiskt fint, speciellt att få bekräftelse på att det man gör är bra.

Först och främst, berätta om Mormor, mamma syster och jag?
– Det är en konsert där jag varvar musik med poesi, vilket från början inte alls var tanken. Men efter att jag träffade Hans Marklund, en av Sveriges bästa regissörer, blev det så. Han föreslog nämligen att jag skulle göra det som en monologisk konsert, alltså styrka mina poetiska berättelser med sång och musik. Jag var väldigt tveksam först, men det blev otroligt bra. Den handlar om berättelser ur mitt eget liv och om händelser inspirerat av människor i min närhet. Främst händelser som min mamma, syster och mormor varit med om och som har påverkat mig mycket.

Vad är det för händelser?
– Min mormor dog väldigt tidigt när jag var liten, men när hon levde dödades nästan hela hennes familj på grund av att de var armenier som bodde i Turkiet. Hon tvingades se på när hennes egen dotter blev mördad på grund av hedersförtryck och det påverkade min mamma mycket, som i sin tur blev bortgift när hon var tretton år. Jag har växt upp med alla dessa berättelser och trauman som har påverkat mig mycket. Min familj har alltid varit utstött, så hela konserten berör framförallt berättelser om utanförskap.

Hur skulle du beskriva din musik?
– Den är väldigt personlig och poetisk. Jag gillar att skriva metaforer som gör att så många som möjligt ska förstå. Som den här meningen till exempel: “Samma himmel tittar vi på, ni ser den mörka, vi ser den blå”.

”När alla andra spelade fotboll, promenerade jag en timme om dagen till musikaffären för att lära mig spela piano”

Du berättar att du själv alltid har känt ett slags utanförskap, hur då?
– Ja, i Turkiet sågs vi armenier som “invandrare”, så redan när jag var liten ville jag bryta mig loss från familjen och alla förtryck. Jag intresserade mig också tidigt av punk- och jazzmusik till exempel, vilket ansågs som tabu i min familj. När alla andra killar spelade fotboll, promenerade jag en timme om dagen till musikaffären, bara för att lära mig spela piano istället. Jag flyttade hemifrån tidigt och drog mig allt mer till ett svenskt umgänge i Istanbul – för jag har alltid känt mig västerländsk, men på grund av mitt ursprung är det svårt att bli av med alla fördomar.

Det är nu fyra år sedan du flyttade till Sverige, hur har tiden varit här hittills?
– Det är klart att det är svårt att sudda ut alla fördomar kring invandrare, och detta låter nog klyschigt, men oavsett hur utsatt man än känner sig ska man aldrig ge upp. Jag har varken pluggat musik eller gjort något som förväntades av mig, men jag har en stark tro av att ta mig bort från fördomarna. När jag flyttade hit gick jag i psykoterapi och efter det började jag äntligen äga min bakgrund som mörk armenier. Jag menar, tidigare har jag varit både muslim och kristen, medan jag nu är feminist och bara mig själv. Jag är inte den folk oftast tror att jag är vilket jag också vill bevisa på scenen. Drömmen är att bli stor i Sverige och det jobbar jag hårt på, för jag älskar ändå Sverige. Det är ett väldigt bra land.

Vad har du fått för respons på konserten?
– Jag var först skeptisk inför att ens stå på scenen och berätta mina personliga händelser, just för att det finns så mycket fördomar om invandrare. Jag var rädd för att stå på scenen och bli dömd som “den stackars lilla invandraren som det är synd om”, när jag i själva verket bara vill vara en musiker som berättar historier utan att bli dömd. Men responsen har varit jättefin och konserten blev ett undantag där jag faktiskt bara fick vara mig själv som musiker. Det är inte alltid så lätt att passa in i västerländska normer på grund av mitt armeniska ursprung. Jag upplever att många invandrare som jag, står just i ett mellan en verklighet hemma, och en utanför dörren. Man försöker anpassa sig så mycket som möjligt, samtidigt som man egentligen bara vill vara den man är utan att behandlas på ett annorlunda sätt.

”Det finns ett stort utrymme för scenkonst i Sverige. Men vem är det som får ta plats egentligen?”

Finns det några svårigheter med scenkonst överlag tycker du?
– Jag skulle säga att det finns ett väldigt stort och bra utrymme för scenkonst i Sverige. Men, vem är det som får ta plats egentligen? Det är inte så fritt som man kanske tror, då det finns så mycket fördomar. Jag har alltid haft en rädsla av att hamna i “invandrar-facket” som står på scenen bara på grund av etniska skäl. Men så är det inte. Låt oss ta plats och berätta våra historier utifrån vilka vi är inombords och inte på grund av hudfärg. Jag har såklart också fördomar, det har vi alla, men jag är öppen för att lära och ändra mig.

Vad ser du mest fram emot under lördagens gala?
– Jag ser fram emot att äntligen få bli inbjuden som jag är, som musiker, vilket jag verkligen vill stå bakom utan att behöva förklara. Det är väldigt många bra nominerade, så det ska bli kul att ta del av andras historier också. Sen ska det ska bli roligt att få komma till Göteborg också. Varje gång jag har varit där skiner solen, även fast jag vet att det inte stämmer.