Text och bild: Frida Svensson
”En dag ringer det på My och Sallys dörr. Utanför står en man som verkar i behov av hjälp. De tänker inte en extra gång innan de tar in honom till sitt hem och deras liv förändras totalt. Saker ska komma att nå absurda nivåer innan de förstår vad som är fel.”
Så sammanfattar Astrid Söderberg sin kortfilm Ta hand om en man. Det är hennes första egna större projekt, där hon står för manus och regi. Filmidén grundar sig i funderingar kring emotionellt ansvar, vilket gestaltas genom att My och Sallys drömmar läggs på paus för att en man söker hjälp av dem.
Med svettfläckiga tröjor och blanka pannor trängs Astrid och gänget bakom filmen i ett litet vardagsrum. Skådespelare, filmare, assistenter och ljud- och ljustekniker rör sig mellan de olika scener som har byggts upp i rummet. Folk som ska hålla sig utanför kameravyn lutar sig mot möbler som ställts upp längs väggarna. Det börjar bli mörkt utanför och sista tagningen görs innan de ska byta location till en klubb i stan. Resten av gänget ska mellanlanda hemma för en paus innan nästa scen och då passar jag på att haffa Astrid för att prata om hennes projekt.
Det var i våras som idén om en film började ta fart, men tankarna som skavde i Astrid hade funnits där längre. Problematiken kring emotionellt ansvar hade vuxit i henne som en ytterligare dimension av ett feministiskt uppvaknande. Det emotionella ansvar som i större utsträckning tas av kvinnor och som dessutom förväntas tas av dem. Ett ansvar som kvinnor blir upplärda i och som i sin tur har en påtaglig negativ påverkan på dem. Ett ansvar som skapade frustration hos Astrid. En frustration som blev ett driv i hennes skapande och som växte sig större under projektets gång.
– Genom att prata med människor om hur de upplever detta ansvar, fick jag höra historier jag inte hört tidigare, sådana jag kunde känna igen mig i och också få berätta mina egna. Men återkommande var den sorgsenhet och ilska över att alltid behöva vara den personen, i framför allt heterosexuella relationer, som tar det emotionella ansvaret med att vara uppmärksam på känslor. Att få ta del av alla dessa historier och tankar har gjort mig ännu argare och i den ilskan har jag insett hur viktigt det är att vi pratar om det här. Det slog mig då hur en mini-idé för en film blev öppningen till något större, säger hon.
Film är för Astrid “det ultimata mediet”. Det rymmer allt som tillsammans bildar en specifik stämning och känsla. Skrivande, dialogskapande, bild och musik är delar av den verklighet som går att skapa. Eller en “icke-verklighet” som Astrid menar att det lika väl kan vara. Genom att beröra flera olika sinnen kan en bredare bild skapas, vilket gör att en filmskapare har möjlighet att producera exakt rätt stämning och med det komma nära den ursprungliga visionen.
Det har varit viktigt att bygga upp karaktärerna på rätt sätt, för att storyn inte skulle falla platt. Att My och Sally faktiskt släpper in en främmande man i deras hem, kan kännas osannolikt i tanken, och Astrid har varit medveten om att det måste kännas trovärdigt när tjejerna väl ställs inför den tanken. I dialogerna kunde uppbyggandet av karaktärerna ta fart och med det ett stegvis närmande till situationen med den främmande mannen. När han väl knackar på känns det inte som en självklarhet att tjejerna ska släppa in honom utan minsta tanke på problem, men det känns trovärdigt att de skulle bjuda in en människa som är i behov utav hjälp.
– My och Sallys reaktioner på den här mannen skulle vara som att det är en människa som faktiskt kanske bara behöver sitta ner ett tag och andas lite. Men absolut, det är inte helt realistiskt att man skulle släppa in en man så. Men det är väl också det att i deras värld kanske de gör det. Kanske inte på ett verklighetstroget sätt, men på ett symboliskt.
Astrid beskriver sin film som surrealistisk, men säger att den samtidigt visar någon form av verklighet som vi lever i idag. En verklighet som är lite mer utflippad, ironisk och extrem. My och Sallys värld blir en knäpp plats där allting får hända. Ett ställe med rätt dialog, musik och miljö, där verkliga problem får ta plats och spinna iväg till extrema former. Med det hoppas Astrid att filmen kan öppna upp för tankar och diskussion.
– Jag märker redan nu när jag pratar med folk om filmen, både med de som själva har upplevt problematiken som filmen tar upp och med de som inte fått erfara den, att det händer något när man verkligen sätter sig ner och försöker förstå varandra. Jag hoppas att folk som ser filmen faktiskt tänker på vad den kan säga dem, men inte ta den som en superkritisk film, för det är den inte. Det är snarare så att jag vill att den ska öppna upp för diskussion. Sen är det en rolig film som förhoppningsvis förmedlar det komiska i situationen. Förstår man det roliga i det, då kan man också ta det andra till sig.
Trots att Astrid känner engagemang för att sätta ljus på problematiken med emotionellt ansvar, ser hon inte det som en skyldighet att driva diskussionen kring frågan. Hon ser det istället som en viktig sak att kvinnor och tjejer får berätta sina historier och genom det jobba mot en jämvikt bland de perspektiv som visas. För Astrid är det viktigt att berätta historier som känns brännande och betydelsefulla. Om inte för andras skull, så i alla fall för hennes egen. Hennes blanka panna har torkat och hon tittar på klockan när hon säger att det är dags för henne att möta upp resten av gänget utanför klubben.
För att se filmen Ta hand om en man, håll koll på Astrid Söderbergs Instagram:
