Augustine har fått lyssnarna på fall med sin falsettsång och retroskimrande ljudbild. Nu är han aktuell med sitt debutalbum Weeks Above the Earth som följer en kärleksrelations uppgång och fall. 

Senaste gången Augustine spelade live i Göteborg stod han på scen hos ett utsålt Pustervik. Då visste varken han eller publiken att hela världen kort därpå skulle träda in i en pandemi som kom att påverka allt vad normalitet heter. Nu är han tillbaka med debutalbumet Weeks Above The Earth och berättar att pandemin har gett honom tid till att reflektera. 
– Resan sen dess har på ett sätt varit “stilla” i och med att världen har stått still, men samtidigt har det varit allt annat än stilla inombords. När dagarna går långsamt finns det ju nästan för mycket tid att tänka och övertänka saker. Så det har varit väldigt mycket grubblande i en lägenhet.

På Weeks Above The Earth tas lyssnaren med på en resa genom en förälskelsefebrig tillvaro där eufori mynnar ut i hjärtesorg. Hur kommer det sig att du drogs till just dessa ämnen?
– Det är nog just för att det är det som jag har upplevt sen pandemin bröt ut. Precis när den tog fart så tog också en relation fart och sen stannade liksom allt förutom just förälskelsen och euforin av det. Det blev som en bubbla i en bubbla i det att världen förändrandes drastiskt och på samma gång gjorde min egna värld också det. Så det blev intensivt.

Hur undviker man att fastna i klyschor när man skriver om kärlek?
– Ja, jag vet inte riktigt, det undrar jag med. Det är en skör balans, så det är många gånger jag känner skam kring texterna. Jag tror att jag försöker påminna mig själv om att ha mycket självdistans. Alltså att försöka inse att mina upplevelser inte är starkare än någon annans. Så när någonting är jobbigt och när det känns som att jorden går under så behöver jag inte sätta just de stora orden på det, utan istället försöka hålla det litet och för vad det är.

Har du några tips till de som vandrar runt i höstrusket med ett brustet hjärta?
– Oj, hm. Kanske att försöka skapa nån konst av det, när du ändå är inne där i deppen. När jag är glad och ångestfri känner jag att det är svårt att sätta sig ner och skriva. Att skriva kan också fungera som terapi för en själv. Eller är det också en klyscha, på tal om klyschor?

Det sista spåret Easy är lite som en sammanfattning av albumet, men lyfter även frågan ”är det värt det eller inte?”. Har du landat i något svar? Är det värt att riskera att bli sårad för kärlekens skull? 
– Jo men det har jag landat i att det är värt det. Det är fint att få känna att man lever och att någon eller någonting berör.

Händer det att du ångrar att du skriver om vissa typer av relationer, ämnen eller teman? 
– Jo, jag har nog ångrat mig flera gånger fram och tillbaka under tiden albumet har skrivits. När en låt väl blir klar och spikad för släpp inser jag att andra kommer lyssna på det och då känns det ibland för intimt. Samtidigt tycker jag att man kan höra direkt om någonting i en låt inte är på riktigt, så då kanske det personliga sättet är det enda sättet att skriva på ändå.

Foto: Rassmus Björnson

Var det något i själva processen kring albumet som var oväntat, lättare eller svårare än vad du först trott? 
– Stundvis var det oväntat svårt att våga tro på mig själv. Det kom en massa osäkerheter som “borde det inte komma en låt här som är om någonting helt annat”? Någon slags vilja om att alla ska tycka om någonting på albumet som blev vilseledande ibland. Det har varit en lång process.

Vilka nya insikter har du fått kring musiken och ditt artisteri nu när du är klar med albumet? 
– Det kanske är just det där med osäkerheten. Att det är omöjligt att alla skulle tycka om alla låtar, eller ens någon låt, så då är det lika bra att göra den musiken som man själv vill. Så är det bara kul om fler skulle tycka om den.

När man lyssnar på din musik märker man att du har landat i ett sound som kännetecknas av falsettoner, solblekt indie och 70-tals influenser. Hur har resan till det sound du har idag sett ut? 
– Den har varit en slags upptäcksfärd och nytillkomna inspirationer sen jag var liten. Det var mycket Abba och David Bowie hemma på stereon när jag var yngre, sen fastnade jag helt i indiesvängen med The Kooks och Phoenix och sen fastande jag helt i manliga sångare som sjöng falsett. Så har jag väl försökt få till ett hopkok av allt det där.

På din Instagram har Sarah Klang skrivit att hon ”ska föda barn till denna låten på repeat” när du la upp ett inlägg om din singel Summer Wine. Är barnafödande den optimala aktiviteten syssla med när man lyssnar på din musik eller har du andra förslag?
– Haha ja, det är en ju fantastiskt aktivitet! Jag hade känt mig hedrad. Så fin kommentar! Barnafödsel är absolut en optimal aktivitet, kanske även att dans kan vara en bra aktivitet. Båda på samma gång!