Sedan bröderna Tom (som för några kanske är mer känd som Tom i Tom och Petter) och Henrik (som tidigare var med i indiebandet Join the Riot) slog igenom med låten ”Vera” 2018 har de streamats över 160 miljoner gånger och minst sagt gjort sig ett namn i musiksverige. Med singlar som ”Let Him Go” (F.t Clara Mae) och ” och ”Call Me Up” har JUNG tagit våra allas hjärtan med storm, och i höst åker de ut på en rikstäckande turné med stopp i Göteborg och Pustervik den 13 december.
Djungeltrumman såg förstås till att få till ett snack med JUNG innan turnén, och pratade bland annat om att göra musik ihop som bröder och om att spela på Pustervik.
Hej JUNG! Hur är läget med er?
Henrik: Hej! Jo men det är bara bra med mig. Jag är ute på språng för att lämna in gitarren så att den är redo innan turnén.
Tom: Hej! Det är bra med mig också! Medan Henrik är på språng i Stockholm befinner jag mig i Spanien för att bara njuta lite innan turnén drar i gång.
Mycket på g inför turnén alltså! Vi ska såklart komma till den – men först är jag nyfiken på hur JUNG kom till. När bestämde ni er för att starta nåt ihop?
Tom: Vi har alltid, alltså verkligen alltid, pratat om att göra musik ihop. Vi är ju bröder liksom – och detta har varit något vi pratat om så länge vi kan minnas. Men sedan gick åren, och ärligt talat blev det nästan ångestfyllt att ses eftersom vi aldrig agerade på allt det där vi pratade om. Det här med att vi borde göra musik ihop var verkligen elefanten i rummet under flera år, och varje gång vi sågs blev vi påminda om att vi fortfarande inte kommit i gång med det. Men för ungefär fem år sedan bestämde vi oss för att det var dags, och jag måste säga att det har blivit mycket trevligare att hänga med Henrik sedan dess, haha.
Förutom att det blivit trevligare att umgås med varandra, är det något annat som ändrats i er relation sedan ni blev JUNG?
Henrik: Sedan vi började jobba ihop har vi ju fått ännu fler anledningar att ses, vilket jag bara tycker är bra för relationen. Och nu när vi båda har två barn och inte hinner umgås som förr är det verkligen skönt att vi kom i gång när vi gjorde. Gud, nu känns detta nästan som ett terapisamtal, men jag tror inte att vi någonsin tänkt så mycket på det här med att separera privatliv från jobb. Eller på det här med att vissa säger att man inte ska starta företag med familj eller vänner. För oss är det bara så självklart att göra detta ihop.
Tom: Vi har alltid umgåtts mycket och vi hade ju tagit den där ölen ändå, men den blir ännu lättare att få till när vi faktiskt måste ses och snacka jobb. Precis som Henrik säger är det bara positivt för oss att jobba tillsammans. Och jag menar det kan ju helt enkelt inte dåligt att jobba med sin bror? Eller, det kan det ju i och för sig, bara kolla på Oasis-bröderna…
Det viktigaste för er verkar vara att göra det här tillsammans?
Tom: Jag vet att det är klyschigt, men delad glädje är dubbel glädje. Jag hade tyckt att det vore skittråkigt att vara artist utan Henrik. Det hade känts helt sjuk att inte kunna bolla saker eller dela med sig av saker med sin bror.
Henrik: Ja, för oss är liksom hela grejen att få göra detta tillsammans. Hade vi inte varit släkt hade det kanske fungerat annorlunda att jobba ihop, vad vet jag. Men jag tror att det funkar bra för oss eftersom vi faktiskt är syskon som gillar varandra i grund och botten.
Och hur skulle ni beskriva er musik?
Tom: Jag säga att vår musik är: enkel och snäll och inte så kontroversiell. Men sedan har den absolut förändrats en del genom åren. Numera tänker vi till exempel mycket mer på att låtarna ska göra sig bra live. När vi skriver musik har vi alltid i bakhuvudet hur låten skulle göra sig live vilket inte alls var något vi tänkte på förut, och det ändrar ju såklart en del i låtarna.
Henrik: Hmm, det går inte riktigt att beskriva vår musik tycker jag? Alla våra låtar är ganska olika varandra, vi har ballader och vi har lite mer poplåtar. Det är svårt att jämföra ”Giants” med ”Jungle” till exempel.
Tom: Det jag svarade innan låter jättetråkigt och mellanmjölksaktigt inser jag nu, så jag tar tillbaka allt jag sa! När jag tänker efter är det ju inte ens sant att vår musik är snäll och okontroversiell, ibland sjunger vi ju saker som ”In the end you know that everyone dies” och andra ganska mörka saker… Men hur ska vi beskriva vår musik då? Jag vet inte, jag tror inte att vi kan det. Vårt slutgiltiga svar får väl bli att vi inte kan beskriva vår musik!
Henrik: Vår musik måste upplevas helt enkelt. Jag är mer intresserad av hur ni som lyssnar skulle beskriva den?
Ni får kanske helt enkelt fråga era lyssnare under turnén ni snart ska ut på? Vad ser ni mest fram emot med den?
Tom: Alltså att vara på turné är verkligen magiskt, det är en bubbla av så mycket känslor. Vi ser jättemycket fram emot att få stå på scen igen, och framför allt att möta publiken. Trots att turnén är ganska lång vet jag att den kommer gå snabbt, eller det kommer kännas som att det går väldigt snabbt. Som att man bara kastar sig in i det och sedan är det slut.
Är det någon spelning ni ser extra mycket fram emot?
Tom: Vi ser fram emot alla! Nu ska vi ju spela i typ hela Sverige och på många platser har vi aldrig ens varit, så det ska bli så kul att möta vår publik i de städer vi inte spelat förut. Och sedan är det alltid speciellt att spela på hemmaplan, så att få avsluta turnén på Cirkus i Stockholm ser jag jättemycket fram emot. Och Pustervik! Det är något speciellt med att spela i Göteborg – publiken lever verkligen där.
Henrik: Sist vi spelade på Pustervik var ganska tidigt i karriären, och jag minns att jag blev chockad över att så många kunde texten. Det stod en massa människor framför oss som sjöng med i alla låtar, och jag minns att jag tänkte att det var helt sjukt att det ens finns människor som kan våra låtar? Som ens lyssnar på oss? Vid ett tillfälle på den spelningen tappade jag texten helt och fick panik, men då tittade jag bara ner på publiken och började sjunga efter dem. Det var väldigt fint att publiken kunde texten bättre än jag, så Pustervik ska bli extra fint att få återkomma till.
