Den forne Fibes oh Fibes-sångaren Chris Olsson har solodebuterat, hängt med en gospelkör i London och drömmer om forna dagars svartklubbar. På årets Way out West spelar han på en av fesitvalens bästa klubbscener – Gothenburg Film Studios. Det låter ungefär som så nära Hacienda man kan komma i ett nutida Göteborg?

Nu solodebuterar du! Varför tog det så lång tid?
– Jag har haft en idé om ett soloprojekt de senaste fem-sex åren, så när vi i bandet tog ett gemensamt beslut om att pausa kände jag att det var dags. Det var verkligen en pånyttfödelse, har känt mig som 17 år igen!

Hur skiljer sig din solomusik från Fibes, oh Fibes?
– Jag tycker att det skiljer sig på alla sätt, förutom att det är jag som ylar även i den här uppsättningen. Soundmässigt låter det mer gospel, rått och avskalat. Som allt jag inte fick uttryck för i min andra värld. Jag vill att det ska låta som att jag sprungit ner i en sunkig källare och tryckt på record, och det tycker jag att jag lyckats med!

”Ena dagen är jag världens bästa och andra tvivlar jag på allt”

Blir man inte mer osäker som soloartist? Skiter det sig så är man ju ensam!
– Varannan dag har jag varit pepp och varannan dag har jag tyckt att allt varit helt värdelöst. Så har det varit i ett helt år nu. Ena dagen är jag världens bästa och andra tvivlar jag på allt. Men det tror jag är ganska bra. Istället för att luta sig mot en annan producent eller bandmedlem så får man köra på själv. Nu när allt är klart känner jag verkligen att fan vad jag kan stå för detta.

Du åkte till London och spelade in skivan. Varför just London?
– Jag har känt mig totalt ointresserad av att åka till typ L.A. och har alltid velat vara i London. Jag har alltid varit besatt av brittisk musik, både dansmusiken som jag lysnade på under nittotalet men också vågen med ny bra musik som kommer från England nu. Jag har gjort grymma grejer i London. Jag spelade till exempel in med en gospelkör med folk som sjungit med Amy Winehouse och Florence and the Machine och de var typ de mäktigaste människorna jag mött.

”Det är sväng i något kök mitt på dagen med två bärs i kroppen snarare än klubbmusik”

Jag har hört din solomusik beskrivas som en blandning av gospel och house. Håller du med?
– Det finns massa såna element precis som det gjorde på Hacienda under Madchester-eran. Det är min första dansanta skiva, men det är sväng i något kök mitt på dagen med två bärs i kroppen snarare än klubbmusik. Och det är så långt bort ifrån det man kallar för house idag som man kan komma.

Är det inte bara popmusik då?
– Det är väl det. Jag går ju själv mest igång på enkla melodier och har försökt göra sådan musik fast med stora kontraster och gospelkörer. Smutsiga trummor och svängiga beats och sådär.

Du är ju en del av artistkollektivet Ingrid sedan starten för tre år sedan. Kan vi vänta oss något INGRID-samarbete på festivalen?
– Hm… Kanske… Eventuellt… Vi får se…

”Stay Out West är något helt magiskt och unikt”

Vad har du för relation till Way Out West?
– Way out West har varit en naturlig del av sommaren för mig sedan det startade. Det ligger jävligt bra i tiden, sådär sista rycket innan allvaret börjar vilket skapar någon slags desperat partyvibb. Klubbdelen har utvecklats till något helt magiskt och unikt så det ska bli mäktigt att spela där!

Vad ska du själv se på festivalen?
– Jag ska se Patti Smith, Beck, alla mina labelkamrater på INGRID som typ Amason. Och Lauryn Hill! Jag brukar faktiskt se så jävla mycket grejer som jag inte vet vad det är också.

Har du något extra utmärkande Way out West-minne du vill dela med dig av?
– Alltså, alla efterfester på Röda Sten har varit bland de roligaste festerna som hänt sedan svartklubbarna som var när man växte upp!