Hon har gått i terapi för sin grodfobi, men är samtidigt en av Sveriges mest orädda artister. Djungeltrumman har intervjuat rapparen Cleo inför hennes spelning på Way Out West.

Hej Cleo! Du är väldigt aktiv runtomkring musiken, som lärare, i kampanjen FATTA, Femtastic – har det alltid varit naturligt för dig att ta ställning och uttrycka dig?
– Det har inte alltid varit naturligt. Tänkte nog inte på det alls förrän runt 2012 när jag gästade Looptroop med en vers på svenska i en väldigt feministisk låt. Det är första gången jag starkt kände att jag kunde påverka och förändra saker genom musik. Jag dras till människor med starka åsikter, med mycket historia och känslor. Människor som vill någonstans, och vill förändra saker. ”Man blir som man umgås” brukar man ju säga, och det tror jag verkligen. Jag har en konstant bubblande känsla i mitt bröst, jag lever av den. Nåt som brinner där inne, nåt som alltid är lite frustrerat och vill styra upp skit. Jag kan liksom inte bara gå runt och vara ledsen eller arg över saker, det blir alltid till nånting. Det måste det.

Du arbetar mycket med samarbeten: vad ger det dig?
– Det ger mig allt. Jag vet inte hur länge till jag kommer vara en soloartist, egentligen är det inte så roligt. Jag vill alltid dela scen med människor jag älskar, göra låtar med folk jag inspireras av, växa och lära mig av andra. Ensamheten lockar inte så mycket. Känslan av att kunna bestämma allt själv är kanske grym, men i övrigt är det rätt trist att vara själv tycker jag.

”Jag hade avskedat 80 procent av alla män i branschen”

Varför använder du (bland annat) hiphop som uttrycksmedel, vad är det i den genren som attraherar dig?
– Jag älskar hur jag känner mig i den musiken: hur jag får ta plats som person och människa. Jag är nog en rätt vräkig person – under allt hyfs man har – och det får komma ut i musiken. Hiphop har ett så jävla starkt uttryck och jag älskar hur det inspirerar mig till att köra framåt och inte tvivla.

Om du fick ändra på två saker inom musikindustrin idag, vad hade du ändrat på?
– Enkelt. Jag hade sett till så att artister och musiker kunnat få månadslön och säkra inkomster. Sen hade jag avskedat 80% av alla män som jobbar i branschen och anställt kvinnor.

a/ Hur känns det att vara en förebild?
– Jag har inte alls den bilden av mig själv. Det kanske är dumt eller nåt, men jag blir alltid lite fundersam när jag omskrivs som en ”stor förebild” eller ”feministisk ikon”. Missförstå mig rätt, det är något fantastisk och jag tackar så enormt om det är så man ser på mig. Men om jag tänker på det för mycket har jag svårt att vara i mitt liv, vet inte riktigt vem jag är då. Jag vill mest glida runt i min Nathalie-bubbla och fortsätta på det spår jag är på. Och om det resulterar i att vara en feministisk ikon, då är det magiskt.

”Jag vill mest glida runt i min Nathalie-bubbla”

b/ Skulle du betrakta dig själv som en, och förlåt mig detta nyliberalt hemska ord, ledartyp?
– Haha! Sjukt svar kanske men ja. Jag har alltid varit en drivande person med djävulskt tydlig bild av hur jag vill göra saker. Var alltid den som styrde upp grupparbeten och bestämde saker. Den sidan är fortfarande rätt stark hos mig, jag har mycket svårare för att följa än att leda. Omg vilket personligt svar.

Vad önskar du att du kunde säga till dig själv när du började med musik?
– Du kommer suga fett länge, men det blir bättre. Jag lovar. Ha tålamod.

En oerhört viktig fråga: Om du hade dött och återfötts som ett djur, vilket hade du valt?
– Groda.  Jag har en enorm fobi för grodor, har till och med gått behandling för det. Utan vidare resultat dock. Men jag tänker att man ska ”keep your enemies close”, och hur kan jag bättre göra det än att faktiskt själv vara en groda?

”Jag har en konstant bubblande känsla i mitt bröst, jag lever av den. Nått som brinner där inne, nått som alltid är lite frustrerat och vill styra upp skit”

Angående detta inlägg: hur viktigt är ljud och effekter för din show ska funka? Upplever du att detta tas på allvar? Och hur lyckades du genomföra spelningen trots att förutsättningarna (ursäkta franskan) sög?
– Haha! Jag upplever oftast att det inte tas på så stort allvar. När man kommer till ett spelställe och teknikerna är bra, då tackar man gud och vet att kvällen kommer bli kung. Men oftast är man faktiskt orolig och stressad. Ljudet i vår show är enormt viktigt. Vi har mycket effekter, mycket bas och försöker skapa en värld som kräver ett krispigt och basigt ljud, och misslyckas det så faller mycket av vår grej. Men man har ju blivit ett proffs på att leverera trots dåliga förutsättningar, och i såna situationer får man ställa om sig och fokusera på de man delar scen med, försöka ha roligt tillsammans och glömma bort omständigheterna. Se det som ett rep eller något annat, för att ta sig igenom.

Vad har du för relation till Göteborg?
– Göteborg har alltid varit mycket reggae för mig. Jag och Syster Sol jobbade mycket förut och hon hängde alltid i gbg med sina reggae kompisar. Sen började jag själv spela där och har faktiskt aldrig haft en dålig upplevelse. Alltid mycket folk, alltid stor pepp i publiken och bra ljud, haha! Inte för att smöra, men det är verkligen så. Däremot har jag nästan aldrig varit i Göteborg när det varit soligt.

Nu återvänder du alltså till Way Out West igen, vad är det den festivalen ger dig?
– Way Out West är en stor fest! Sjukt mycket folk som samlas och det är alltid fett att spela på en festival med så feta bokningar som WoW faktiskt har. Det är en ära att få vara en del av det.

Vad lär du absolut göra på scen under spelningen, och vad kommer du absolut inte göra?
– Jag kommer absolut ha med mig överraskningar, och jag kommer absolut inte tolerera dåligt ljud.

Cleo spelar på Stay Out West-scenen Gothenburg Studios fredag kl 00.00.