Efter deras mångåriga samarbete släpper nu poeten Daniel Boyacioglu och jazzmusikern Mathias Landaeus sitt efterlängtade album Bön för världen, där dikten och rapen möter jazzens många uttryck. Imorgon intar de även scenen på Nefertiti!
Tjena! Hur är läget med er?
D: – Jo allt är bara fint tack!
Hur kommer sig samarbetet mellan er från början?
D: – Det började någon gång under tidigt 00-tal, då vi båda ingick i Faschings 12-manna husband som bestod av många unga jazztalanger som sen skulle få lyssande karriärer. Mathias flyttade några år senare till skånetrakten men vi behöll kontakten. Där nere gjorde han det som han redan gjort i Stockholm, det vill säga: startade en jazzklubb med stor framgång. Ungefär en gång om året eller vart annat år bjöd han ner mig för att spela med dom på klubben. Vi gjorde även en föreställning för Skånes Dansteater ihop med en dansare ur deras ensemble. När även P2 visat upprepat intresse för våra konserter och det hade gått några år, vår repertoar breddades och vår vänskap fördjupades, började vi prata om ett album. Ytterligare några år senare blev det läge i alla inblandades kalendrar och vi bokade tid i studion!
Berätta om er musik, och om hur dikt & rap möter jazz?
D: – Egentligen handlar det bara om fantastisk musik och väldigt välskriven text framfört med stor känslighet och precision.
Vad kallar ni er musik?
D: – Det är lite olika stilar på låtarna, en av dom mer intressanta stilarna kallar vi ballad-rap.
Och vad menas med ballad-rap?
D: – Om man tänker att rapen tog ner tempot i hiphopen avsevärt och det påverkade rapparna tekniskt, så tog vi ner tempot ytterligare. Skitlångsamt och ganska ortodox stil på rapen.
Beskriv ert nya album!
D: – Ärligt, naket, kraftfullt, innerligt, värsta nivån på grejerna!
Hur kommer spelningen på Nefertiti att bli den 2 mars?
D: – Låtarna är ju som dom är. Förhoppningsvis har nervositeten lagt sig ifrån premiären i Stockholm dagen innan så att vi bara kan njuta ihop med publiken.
Vilka är era största inspiratörer?
D: – När det kommer till poesi är det Nicanor Parra och när det gäller rap är det nog Big L eller Planet Asia. Och inom jazz är det Charles Mingus eller Duke Ellington, det är också ett svårt val.
M: – Alla som går sin egen väg.
När ni inte är helt inne i musiken, vad gör du/ni helst då?
D: – Jag jobbar även som brandman, men helst vet jag inte, kanske hänga med syskonbarnen och familjen.
M: – Hänger med familjen.
Vad händer i framtiden musikmässigt? Några speciella drömmar?
D: – Är vi inte lite för gamla för att drömma? Om folk har glädje av musiken och vi får lite spelningar så att vi längre fram motiveras att göra en till platta, är det gott nog.
Drömscen att spela på?
D: – Nefertiti i Göteborg är ett exempel, och det beror främst på publiken och inte det fysiska rummet. utan den kärlek vi skapar tillsammans!
