Håkan Hellströms nya skiva är ibland så dålig att du vill snorta råttgift, men i sina stunder är popsångaren nästan intressant igen, skriver vår recensent Jonathan Bengtsson.

Bakom alla slutsålda konserter och emfatiska lovord väser folk fula ord om Håkan Hellström. Han har krympt till en makthungrig yuppie med fabrikssliten jeansjacka. Han har glömt vägen till Jazzhuset och hjulat in i den övre medelklassens förortsvillor.

Popsångarens senaste skiva Du Gamla du Fria är på så sätt intressant. Vore den trallpoppig hade den skruvat fast bilden av Håkan som spexig arenamatador och gränslös affärsman, då hade vi sett honom jonglera på Bingolotto innan månadens slut. Men istället är Du Gamla Du Fria det motsatta: en direkt uppgörelse med den artist Håkan Hellström har blivit de senaste åren. Här är klent med popdängor, inför höstens utsålda spelningar finns här ingenting givet, inget Valborgskt.

Självklart har han gjort tvärtom. Precis när vi skulle högstadiefälla Håkan Hellström flög han upp i ribbstolen, precis när vi skulle avlossa hagelbössan sjönk han ner i spagat.

”Hellström har aldrig skrivit värre texter än just nu”

Än mer irriterande för oss som gjort det till en konst att sucka över sentida Håkan: Du gamla Du fria är en bra skiva. Hellström har aldrig skrivit värre texter än just nu, han skriver texter som björnar snickrar ihop dockhus, något som förmodligen grundar sig i att han inte längre tjuvar sina rader från musikhistoriens alla hörn.

Men om Du Gamla Du Fria är språkligt själasvag, så är är den musikaliskt uppfylld. Hellström och Björn Olsson reser tillsammans en myllrande storstad av irrationell pop, enkel att villa bort sig i och lika svår att hitta ut ur.

Som om han lekte Freddie Wadling förställer Håkan sin röst, hälften av låtarna svänger runt i oanade ackordformationer, stråkar glider in och ur ljudbilden som solsken. Ingen oro, Tjabo! är högklassig reseromantik. I sprickorna kommer ljuset in dundrar fram över savannen som en hord hyenor i en meskalindimma, de sista tre minuterna av Pärlor sliter ut bröstkorgen ur kroppen på dig och sätter in den lite bättre.

Visst får låtar som Jag utan Dig den förnuftige att vilja snorta glassplitter, men överlag presenterar Du Gamla Du Fria en kreativitet Håkan inte bejakat sen Två Steg Från Paradise. Att skivan skulle vara särskilt politisk är däremot ett formidabelt missförstånd, ”Hoa Hoa” Dahlgren har gjort mer för den svenska politiken än Hellström med sin ”Jag tycker Hans Rosling är grym!”–aura.

”Jag vill inte gärna kalla Håkan Hellström modig”

Jag vill ogärna kalla Håkan Hellström modig – det är han helt enkelt inte. Han har ingenting att förlora på att som nu göra en ”svårare” platta. Den svenska befolkningen kommer rasa in på arenorna ändå, samma svenska befolkning som lite senare går och köper läsk när Håkan kör någon låt med under tio miljoner spelningar på Spotify. Men Du Gamla Du Fria är så … otillfredsställande. Vem ska ta emot honom och älska honom här?

Indiekidsen bryr sig inte. De nyvunna medelåldersparen kommer sätta på Jag utan dig när de äter nån ful thaigryta och skickligt förtränga resten. Kritikerkåren? Kanske. Men det var längesen vi var en maktfaktor, längesen Jan Gradvall och Per Sinding Larsen sysslade med annat än att tävla i vem som kan förekomma i flest bilder med Sveriges artistelit på Instagram.

Du Gamla Du Fria har inget givet hem. Håkan Hellström är nästan intressant igen.