Med åren har Dungen gått från att vara Gustav Ejstes egna grej till att bli bandets, ja, allas sak – passande nog är det sistnämnda också namnet på nya skivan. Ikväll spelar de på Stora Teatern.

Mycket har hänt sedan Stadsvandringar, en hel del sedan Skit i allt. Dungen har förvandlats till ett band, och Gustav Ejstes har haft en romans med Amason. Den är visserligen inte slut, men Dungen har återvänt från sina musikaliska utflykter för tillfället, och i slutet av september kom nya albumet Allas sak.

– Något som skiljer den här resan från de tidigare plattorna är att vi är ett band som gör den här grejen ihop, själva uppförandet är så mycket de andra herrarna också. Från början var det ju mest jag.

”Vi vill göra detta ihop med de som lyssnar”

Det är inte bara bandet som har blivit en större del av Dungen. Om förra plattan stod för att låta musiken vara som den är och leva sitt eget liv, så är denna ett steg emot att musiken – som albumtiteln ju skvallrar om – är allas, och Gustav Ejstes poängterar hela tiden vikten av att uppleva musiken tillsammans med publiken.

– Om man ska prata om att man är på väg någonstans som band så är det verkligen den viktigaste biten. Vi vill göra detta ihop med de som lyssnar.     

Det är ingen orimlighet att känslan av just samhörighet och att få vara med om något speciellt ihop uppstår på en Dungen-konsert. Det förekommer ofta delar som är helt improviserade, en spelning kan vara helt annorlunda från en annan. På nya skivan är spåret På sjön ett exempel på en låt som är olika från gång till gång och förändras live beroende på dagsform.

Men trots att det kan låta annorlunda från ett tillfälle till ett annat så har Dungen nu som då ändå en igenkännbar ljudbild.

”Ingen av oss är egentligen bekväm med att vara i strålkastarljuset”

– Den har liksom mejslats ut med åren. Med olika energier från olika världar; 80- och 90-talshiphop och Bo Hansson, de som har format ens ljudideal. Sen så spelar vi ju fortfarande trummor, bas, gitarr och piano. Jag tror att musiken och melodierna kommer fram mer om det är med de instrumenten som vi alltid spelat på.

Trots att instrumenten är bekanta, ljudbilden beprövad och att fansen hängt med i nästan 15 år så är Gustav Ejstes samtidigt livrädd för att ingen ska dyka upp på spelningarna. Tankar om att det har gått fem år sedan förra skivan, och att människor som lyssnade då har varit med om saker som förändrat dem, snurrar i Gustavs huvud. Det märks att han har tänkt mycket på sin publik och bandets relationen till dem, men kanske hjälper just tanken på att detta är allas sak nu, mot den rädslan.   

– Det är ingen i bandet som är någon estradör och tycker om att vara i centrum. Det finns såklart nånting i att man överhuvudtaget går upp på en scen och gör detta inför folk, men ingen av oss är egentligen bekväm med att vara i strålkastarljuset. När publiken också är i ljuset får alla skämmas. Och alla får vara stolta.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman print #23.