El Perro del Mar släpper i september sin nya skiva KoKoro, efter fyra års frånvaro. 1460 dagar som stängde Sarah Assbring för västerländsk popmusik, och öppnade henne för världen.

Historien om varför Sarah Assbring tog namnet El Perro del Mar har berättats många gånger förut, och måste nu berättas igen. Assbring träffade för längesedan på en förvånansvärt tillgiven, herrelös hund när hon reste längs den spanska kusten. Hon döpte den till El Perro del Mar, ”hunden vid havet”. När Assbring långt senare började släppa ur sig musik kom namnet tillbaka – så som vissa namn insisterar på att göra – och hon tog det som alias.

Nu betyder El Perro del Mar egentligen inte ”hunden vid havet”. Det är tyvärr fel. Den rätta betydelsen är… ”Sjöbusen”.

– Haha, nej?! Det hade jag ingen aning om, säger Sarah Assbring. Det är verkligen inte alls så jag uppfattar mig själv, det låter som en … oborstad och jobbig göteborgare. Jag känner nog många sjöbusar, men har aldrig känt mig som en själv. Nu vet jag vem jag verkligen är.

Hon sitter på sin gård utanför Stockholm, ibland skjuter skratt från hennes son genom samtalet som små raketer av lycka. Det ligger något poetiskt i att sångerskan får reda på att hon är en sjöbuse just idag, hon låter hårdare än när jag talade med henne för en liten lokaltidnings räkning fyra år tidigare. Visst har El Perro del Mar under sin tolvåriga karriär alltid känts äldre, alltid laddat låtar och intervjuer med en mörk integritet som kanske kommer av ren livserfarenhet, men tycks oefterhärmlig och medfödd. När göteborgskan pratar om nya skivan KoKoro låter hon emellertid som om hon skulle kunna gå ut genom dörren, direkt in på närmsta bar och krossa en motorcykelknutte i en armbrytningsrond.

”Jag har velat göra upp med det västerländska monopolet på vad popmusik ska vara och innebära”

– Med KoKoro har jag velat göra upp med hela det västerländska monopolet på vad popmusik ska vara och innebära, ständigt arbetat mot mina egna nedärvda popinfluenser. Det var en intressant känsla, jag var helt klar med dem. Det är en kamp jag för med mig själv: att hitta sätt att skriva musik på utan att förlora “hjärtats röst”, utan att förlora det som är jag.

Sarah Assbring rör sig alltid framåt med sin musik. Det handlar varken om rastlöshet, girighet – inte ens om egen vilja – utan om kall logik: ingenting kan fullkomligt ersätta skapandet. När förra skivan Pale Fire var ute, bruset från turnéerna borta och tiden blekt allt med sin vanliga precision, tog grunderna till KoKoro vid som på signal. Assbring gick då in i en period av intensivt sökande – och ramlade ner i ett kulturellt kaninhål.

– Jag gick in i en djup fascination för den japanska kulturen, den har en total estetisk känsla för skönhet som jag är väldigt svag inför, “kokoro” betyder förresten ”hjärta” på japanska. Det där öppnade mig:  Jag började leta runt efter influenser, lyssnade på mycket etiopisk pop och annan musik från Mellanöstern, försökte uppfatta hur den sortens låtar är strukturerade, var basgången och sången kommer in, hela tiden med frågan ”vad kan jag hitta här som revolutionerar mig själv?”

KoKoro har också en hel del att göra med det där barnskrattet. Kvinnliga artister ska i regel inte förhöras om huruvida deras moderskap förändrat dem, den frågan är lika samtida som killar med tumring. Sarah Assbring tar upp ämnet själv.

”När man blir mor så ser man plötsligt alla barn som sina.”

– Jag behöver verkligen inte prata om ”hur det är att vara morsa”. Poängen är att det faktum att jag har blivit mamma har påverkat mig både på ett filosofiskt och ett existentiellt plan, jag är en helt annan människa och därför en helt annan musiker. Att vara musiker handlar på nåt sätt ofta om att ta avstånd från att vara en del av samhället, men när jag fick barn tvingades jag in i samhället igen, och det förändrade mitt språk. Jag gick ifrån det inre sökandet och ut i det universella och gemensamma. När man blir mor så ser man plötsligt alla barn som sina.

Det är en kliché, att du sammankopplas med den stora världen när du blir mamma, men när Sarah Assbring säger så låter det nästan nytt. Kanske har det med tonen att göra: om El Perro del Mar ofta uppfattas som svår och upphöjd i sin musik, så talar hon som om hon vikt ihop vingarna och landat med ett ryck rakt ner vid mikrofonen på en bättre ABF-föreläsning.

”Jag är nog nöjd med att betraktas som svår”

– Jag är nog nöjd med att betraktas som svår, så länge det betyder att jag följer min egen intuition. Om det är osmart och ostrategiskt så får det vara så. Sättet jag skapar på kanske inte är logiskt för alla, men det är logiskt för mig. Därför kan jag ibland, i min skrivprocess, exempelvis stoppa när jag känner att min musik låter för kommersiell. För att jag tycker att det … suger, säger hon och skrattar till.

Varför suger kommersiell musik?
– För att intentionen är fel. Intentionen är att sälja, och jag hatar det. Kanske låter jag som alla andra människor som blivit äldre och inte förstår dagens popmusik, men det känns som att stiga in i ett gym när jag lyssnar på kommersiell musik idag, som att stänga av huvudet en timma och bara göra som man blir beordrad. Som … bruksmusik! De kommersiella krafterna känns starkare än på länge, och det gör mig mörkrädd. Både det lilla och det stora behövs, alla delar i en kultur föder varandra. I den bästa av världar finns det plats för allt.

El Perro Del Mar släpper sitt album KoKoro den 16 september på skivbolaget Ging Ging Recordings/Republic of Music. Den 30 september kommer hon till Klubb Instant på Pustervik.