Korta texter och dikter skrivna under flera år blev till slut ett album. Elina Ryd har beskrivits som Lana Del Rey på svenska, men är samtidigt en helt egen liten ö i musikhavet. Den 17 februari släpps debuten Falla.
Elina Ryd är en erfaren sångerska i flera sammanhang. Hon har spelat med bland annat Midnattsorkestern och Blue Naná, men Falla är hennes första skiva som soloartist. Många av låtarna är helt nya, några har hon burit med sig i flera år.
– Jag har skrivit små texter och dikter som har funnits med mig länge, och jag förstod att de skulle få en plats någonstans någon gång men jag visste inte riktigt när eller hur.
Att släppa musiken på något bolag var det inte tal om. Som så många andra musiker idag väljer Elina Ryd att släppa Falla själv, mycket för att slippa kompromissa.
– Ett större skivbolag är bra att ha om de verkligen gillar och går in och satsar helhjärtat på musiken, men det handlar ju mycket om att de också vill tjäna på det och därför ha med ett finger i spelet. Eftersom jag fick Fonogramstöd, som är till för att just stötta lite mindre independentbolag, behövde jag inte oroa mig för den biten. Det är väldigt skönt att kunna styra och äga allting själv.
Hon har skrivit och producerat all musik själv. Bland medmusikerna finns Matti Ollikainen, känd från Franska Trion, som hon också har synthbandet Secnec med. Inspelningen är gjord hos Mattias Glavå, som bland annat har arbetat med Broder Daniel och Håkan Hellström.
– Jag gillar ljudet som Mattias Glavå får till på sina produktioner, Anna Järvinen låter ju inte alls som Håkan Hellström till exempel. Det var kul och spännande att jobba med någon som kan göra så mycket med ljudet, jag är otroligt nöjd med hur det blev. Det är kärlek som ligger bakom hela skivan. Den genomsyras verkligen av det.
”Det är skönt att inte bli placerad i fack, även om det kan underlätta att bli det. Det är roligt att vara lite för sig själv på sin egen lilla ö”
När hon beskriver hur Falla låter säger hon att soundet är bekant, fast ändå inte. Den har spår av amerikansk singer-songwriterkultur, men även om den är på svenska så är den långt ifrån traditionell vismusik. Hon har också liknats vid en akustisk Lana Del Rey på svenska och själv tror hon att det kan bero på att det finns ett allvar, utan att det blir för mörkt.
– Jag tror att väldigt många olika typer av människor kan gilla det. Det är skönt att inte bli placerad i fack, även om det kan underlätta att bli det. Det är roligt att vara lite för sig själv på sin egen lilla ö.
Intresset för musik har hon fått med sig hemifrån. Morfar Sven Geys var jazzgitarrist, systern Elize Ryd är även hon sångerska och brodern Johan Carlzon var sångare i doom-metal bandet Abandon fram till sin bortgång 2008.
– Mamma bejakade alltid vårt intresse för musik och att vi inte skulle forma oss efter en mall. Om jag var inne på jazz fick jag väldigt mycket uppmuntran för det, och samma sak var det med mina syskon. Vi hade egentligen kunnat bli vad som helst, tror jag.
När skivan släpps den 17 februari blir det release på Bengans i Göteborg och den 11 mars spelar Elina Ryd på Oceanen.
– Målet är att komma ut och spela på så många olika platser som möjligt och få träffa olika sorters människor. Men framför allt att få spela mycket och beröra människor, det är ju det jag har drömt om att få göra så länge med den här skivan.
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #36
