Ellika H jobbar som frilansfotograf, med sin bas i Majorna, och på lördag ställer hon ut på Pustervik. Bilder på artister som Håkan Hellström, Jens Lekman, Slowgold, Kapten Röd med flera kommer pryda väggarna. Till utställningen har hon både valt ut ikoniska och tidigare opublicerade fotografier.
– Ett litet urval fina porträtt av fina människor som också råkar vara artister. Bilder som inte synts så väldigt mycket, eller inte alls, i andra sammanhang.
– Det känns passande på Pustervik, som väl får anses vara ett nav i Göteborgs musiksfär, där alla från replokaler och mindre scener runt om i stan ändå på nåt sätt möts upp, och många bra akter har spelat genom tiderna. Dessutom bor jag ju själv i Göteborg och då blir det naturligt att jag ofta jobbar med människor härifrån.
– Man kan nog säga att det var på högstadiet eller början av gymnasiet. Den vanliga storyn, jag fick tag på en kamera, började leka med den och fastnade. Det var främst analogt då men min familj köpte faktiskt digitalkamera relativt tidigt. Instagram och sånt fanns ju dock inte på den tiden, så man fick vara glad om ens kompisar gillade det man gjorde. Alternativt lägga bilderna i sin skunkdagbok eller på nån HTML-sida och hoppas att någon såg, typ.
”En annan gång högg jag och min scenograf-partner Johanna Berg yxor i prinsesstårtor tillsammans med bob hund”
– Ganska sent! Jag var knappt 27 när jag började arbeta uteslutande med foto, efter att jag gått ut Fotoskolan. Innan dess studerade jag bland annat språkvetenskap och jobbade inom universitetet, men också lite som fotoassistent.
– Oj, rolig fråga. Fast svår. Jag har nog gjort många ganska konstiga jobb men tycker sällan det känns konstigt egentligen. Två av de märkligaste motiven är kanske pallfötter och sjöpungar – obs i helt skilda sammanhang alltså. Googla gärna, en av grejerna är hopplöst tråkig men den andra är rätt fascinerande faktiskt. En annan gång högg jag och min scenograf-partner Johanna Berg yxor i prinsesstårtor tillsammans med bob hund i en övergiven kontorslokal. Det var kanske lite konstigt, men allt är ju relativt. Älskar ändå variationen.
– Det är väldigt roligt och lite jobbigt, haha. Man tappar ju själv kontrollen när det kommer till hur de presenteras och behandlas, vilket kan vara kämpigt om man är noggrann med sånt. Samtidigt är det så himla kul när folk känner igen och gillar ens bilder och förknippar dem med så mycket glädje och kärlek som man ändå måste säga att hela Håkan-hajpen innefattar.
– Det var via Isse Samie på Woah Dad!, Håkans skivbolag som jag hade jobbat lite med innan och fortfarande gör.
