I helgen slår Emil Jensen läger på Stora Teatern. Fredag, lördag och söndag har han bokat in sig med föreställningen En gemensam galning, det logiska resultatet av skivan En gemensam galning.

Inför helgens Göteborgsbesök fick vi chansen att ställa några frågor till Emil, så vi satte oss ned och författade ett brev. Han tyckte att våra frågor var ”mycket inspirerande”, och det kändes så klart väldigt bra.

Hej Emil! Grattis till albumsläppet! Hur vill du att folk ska beskriva En gemensam galning – skivan – när de tipsar sina vänner om den?
– Tack så hjärtligt! Jag hoppas att de säger ”Pim och Jädler! (För det heter deras vänner) Lyssna på denna fabulösa skiva, det är som att vart och ett av de åtta spåren är som ett eget litet universum. Varje låt borde rimligen släppas som singel, som Michael gjorde med alla spåren på Thriller. Förresten, Pim, minns du att jag sa att jag var så likgiltig igår? Det är jag inte längre. Det måste vara den här skivan. Jädler, kom hit med ditt öra, det här är något i hästväg!” Typ så vore drömmen att snacket gick.

–Ännu mer hjärtligt tack! Ja, tur – och så var det tänkt – det är alla mina samlade radiotexter, sommarprat, tankar för dagen och godmorgon världen. Men när jag skrev förord och efterord kunde jag inte låta bli att skriva lite mellanord också. Så nu blev det ändå lite bonustankar kring skrivprocessen, att skriva för det talade ordet och att välja musik till sommarprogram och sånt, som kom med ändå. Och en del opublicerade bloopers!

Grattis till turnésläppet! Du har gått all in och bokat upp tre kvällar i rad på Stora Teatern, är du med andra ord numera scenkonstens (i brist på bättre ord) svar på Kent?
– Tackar hjärtligast! Haha, ja, kanske det. Den smala scenkonsten har blivit fet. Nämen jag älskar Stora Teatern, så jag är överlycklig att kunna vara där fler och fler kvällar.

– Jag försöker att inte tänka på det sättet. Nu finns det åtta nya låtar att spela och nya saker att säga – och gamla saker som är så roligt att paketera om. Därmed inte sagt att jag inte känner en viss press, framför allt från mig skälv. Men å andra sidan vet jag inte alls vad jag förväntar av mig själv, så det är mest tomma hot inifrån.

Vad kan du berätta för göteborgarna om En gemensam galning – föreställningen?
– Det blir en blandning av musik, poesi, komik och brandtal. Och jag har med min overheadprojektor så jag kan hålla ett riktigt mellanstadieföredrag. Och så hoppas jag att jag kan få hela publiken att låta som duvor. Lite sånt. Temat för kvällen är det gemensamma och en genomsyrande hoppfull tanke är att varje dag är en valdag och varje promenad genom varje håla eller stad är en möjlig prideparad.

Du har släppt sex album, har sommar- och vinterpratat, har släppt ett gäng böcker, vunnit ett gäng priser. Kul! Hur gör man för att behålla hungern när man gjort så mycket och fått så mycket kudos?
– Det finns så mycket jag vill göra och varje gång jag förstår att något jag gjort har betytt något på riktigt för någon annan, så blir det också en stark drivkraft. Och så länge världen ser ut som den gör är det svårt att låta bli att försöka inspirera människor till engagemang.
– Jag har dessutom världens finaste arbetskamrater, så jag skulle kunna göra nya skivor och föreställningar bara för att få hänga med dem, mitt band; Anna och Hanna från Sthlm Strings och Magnus som spelar slagverk och mina tekniker Johanna och Susanna. Nej, det finns så många saker, och så många människor, som får mig att känna mig så lyckligt lottad och som gör att jag inte riktigt kan se hur jag skulle tappa den där sugen eller hungern.