Ikväll kör Emma Hansson Löfgren, tillsammans med en hel drös kollegor, stand-up på Henriksbergs ståuppklubben. Vi pratade med Malmö-komikern om vansinnet i att frivilligt ställa sig på en scen och försöka få folk att skratta. Och så lite om godis och valar.
Hej Emma! Måste fråga: Är det inte ett sattyg, att ställa sig på en scen och vara rolig? Varför dras man till såna hemska situationer?
– Jo, det är en sjuk grej att göra. Inför varje gig tänker jag att jag inte är riktigt klok som utsätter mig för det! Men sen är det så kul efteråt: lyckan av att jag inte dog, utan tvärtom känner mig mer levande än någonsin, gör att jag fortsätter gång på gång.
Det sägs ofta att komiker är ett krasst, ibland rent av bittert folkslag: tycker du att denna klyscha har någon som helst bäring? Varför är det så?
– Om man är en helt harmonisk människa som bara är tillfreds och tacksam över allt så är ju det jättehärligt, men helt krasst så tror jag att man skulle vara en väldigt tråkig komiker. Det krävs en viss cynism och en släng av självförakt, men såklart även en skön självdistans, för att det ska bli spännande och intressant komik, tycker jag. Kanske är det just därför många bra komiker är lite bittra, eller snarare cyniska.
Jag har hört att du också sysslar väldigt mycket med teater – hur syns det i din standup?
– Vissa komiker är livrädda för att agera – att göra så kallade ”actouts” – men sånt känner jag mig mer bekväm med, tack vare att jag hållit på med så mycket teater, och gått konstiga teaterutbildningar. Jag har tvingat mig själv att spränga min ”comfortzone” många gånger, och det tror jag har varit till hjälp för mig när jag utvecklat mina rutiner. Jag brukar stå framför spegeln och tramsa; det är oftast då jag kommer på mina skämt, snarare än när jag sitter framför datorn.
”Det krävs en släng av självförakt för att det ska bli spännande komik”
Om du går upp på scen till en riktigt pisspublik, hur tar du dig igenom dina minuter?
– Jag river av min rutin så fort jag bara kan och sen går jag och super mig full.
Hur lär man sig att att hantera dåliga gig? Just att vara ”rolig” känns som en egenskap som är så intimt förbunden med ens person. Det måste ta hårt?
– I början var det fruktansvärt jobbigt att hantera ett pissgig, jag tog det som en personlig förolämpning. Men man vänjer sig faktiskt, och det har hjälpt mig att se det mer som ett jobb. Ibland går det dåligt på jobbet – och då har jag tvingat mig själv att se vad jag kan göra för att det ska gå bättre. Att ståuppa oftare, tillexempel.
Vad kan publiken förvänta sig av ikväll?
– En rolig kväll med en bra komisk blandning! Som en bra ihop plockad godispåse, lite salt, lite sött, lite surt, något för alla smaklökar. Blev supergodissugen nu bara för det! Och av mig kan man förvänta sig skämt om att vara en hårt arbetande kulturarbetare samt mamma som pendlar mellan djup självtvivel och hypris. Samt skämt om dryga snubbar! Det finns ju så många av den sorten, de är jätteroliga att skämta om tycker jag.
Tycker du att det hör till en standup-show att publiken ska ”skratta med” även om de inte tycker ett skämt är kul?
– Jag tycker att man ska ha inställningen ”ikväll vill jag skratta mycket även om jag inte tycker det är jättekul direkt” när man går på stand-up. Skratt smittar ju faktiskt av sig. så att sitta och vara tyst känns högst objussigt. Jag tycker att människor generellt ska bjussa på sig själva lite mer.
Sist, viktig fråga: du är tvungen att förvandla dig till ett djur, vilket väljer du?
– Jag har alltid varit fascinerad av valar, så pass att jag tatuerade en knölval på armen i vintras. Så en knölval som simmar omkring i världshaven och känner sig stor och mäktig!
