Anna Odells interaktiva utställning Undersökningen går just nu på Göteborg Filmfestival. Hon undersöker elva kända svenska mäns syn på begreppen styrka, sårbarhet och jämlikhet. Allt detta leder till frågan ”Kan du tänka dig att lägga dig i en gynstol, här och nu?”. Djungeltrumman skickade Praktikanton för att uppleva Undersökningen.
När jag kliver in genom dörren där det står Undersökningen ovanför så möts jag av en sjuksköterska. Hon ber mig sätta på blåa plastskydd på skorna för att inte dra in grus och smuts och välkomnar mig upp för trappan. Där väntar ett klassiskt sjukhusväntrum. En reception, en lekhörna för barnen, soffor och stolar. Det luktar till och med som ett på ett sjukhus. Sterilt. Jag slår mig ner i en soffa som är vänd mot en TV och bläddrar lite i magasinen som finns där. Jag är lite tidig, men snart kommer det fler besökare. Ett yngre par, tre äldre män och fem äldre damer. Tillsammans är vi elva stycken som ska bevittna Undersökningen. Alla slår sig ner och fraser som ”Det här konceptet är ju spännande”, ”Det är ju som en riktig mottagning det här”, hörs från besökarna. Frågan ”Ska ni testa att sitta i stolen sen?” kommer också upp. Några är tveksamma och några har inte tid. Jag ska absolut göra det. Jag träffade några kvinnliga vänner dagen innan och berättade vad jag skulle göra. De skrattade och välkomnade mig till det nödvändiga ont som de tvingas göra lite då och då. De skrämde upp mig med deras historier och känslor inför och under ett gynekologbesök. Jag visste ju att jag inte skulle bli undersökt, jag visste också att en 22-årig läkarstudent inte skulle sitta bredvid och stirra på mitt kön i syfte om att lära sig om könets anatomi. Men känslan satt ändå kvar i mig medan jag väntade på att filmen skulle börja. 
En sköterska välkomnar oss till Undersökningen och berättar att vi efter filmen också kommer få frågan om vi kan tänka oss att ligga i en gynstol. Filmen är inspelad på Teater Lederman i Stockholm och kändisar som till exempel Jan Guillou, Mark Levengood och Thomas Bodström sitter och förklarar vad styrka och sårbarhet är för dem. I drygt 40 minuter samtalar Anna Odell med männen och frågar tillslut frågan. Jan Guillou vill inte. Han tycker det vore oklokt av honom då det kan användas mot honom, av folk som vill förstöra hans karriär. Thomas Bodström förstår inte varför han ska göra det, det är ingen naturligt sårbar position för en man. Han tycker det känns alldeles för konstruerat. Mark Levengood är som Mark Levengood är, nyfiken och intresserad och ställer gärna upp. Konstnären Anders Palmér har egna idéer på hur Odell skulle kunna höja värdet på experimentet när det kommer till mäns sårbarhet. Han tycker det ska handla om impotens eftersom manlighetens stora uppgift i livet är att kunna genomföra ett samlag och få kvinnor att njuta. Om man inte kan det så är det höjden av sårbarhet. Det är skönt att veta. Tack Anders!
”Va fan, tänker jag och klär av mig och sätter mig på kanten av stolen.”
Filmen slutar tvärt. Männen ställer sig upp och skärmen blir svart. Jaha? Var det allt? En sköterska tänder upp väntrummet och förklarar att för att få reda på vilka av männen som la sig i gynstolen så var man själv tvungen att göra samma sak. ”Varsågod att ta en nummerlapp och vänta på er tur”, säger sköterskan. Besökarna och jag skruvar lite på oss. Men det dröjer inte länge tills vi en efter en tar en nummerlapp. Jag får nummer tre. *Pling* ettan och *Pling* tvåan försvinner iväg. Det dröjer ett tag och så plingar det till igen. ”Nummer tre” ropar en sköterska ut. Jag är lite nervös, tar ett djupt andetag och visas till ett undersökningsrum. Rummet är litet och i mitten står den – Gynekologstolen. Den är laddad. Framför den en TV och ett par hörlurar. Sköterskan förklarar att jag nu får välja själv hur långt jag vill att undersökningen ska gå. Vill jag ta det allra längst och verkligen leva mig in i situationen så ska både byxor och underkläder av. Sköterskan lämnar mig till mitt val. ”Va fan”, tänker jag och klär av mig och sätter mig på kanten av stolen.
TV:n startar och helt plötsligt sitter gynekologen Nina Bohm Starke framför mig och hälsar mig välkommen. Hon tittar på mig och på mitt kön. Jag känner mig genast liten och blyg på något sätt, även om Nina Bohm Starke är inspelad och läser repliker. Hon säger åt mig att luta mig bakåt och lägga upp benen i benstöden. ”Känns det bekvämt?”, frågar hon mig. Nej, Nina. Det känns inte så bekvämt. Där ligger jag nu med benen i vädret och vresar. Instruktionerna fortsätter. ”Du måste komma ner lite med rumpan. Ännu lite mer. Närmre mig. Du ska nästan hela vägen ner till kanten”. Men ja! Jag FÖRSÖKER NINA, jag kan inte komma längre ner nu. Återigen frågan om jag är bekväm. Svaret är fortfarande detsamma.
Nu ligger jag där, i en position jag aldrig varit i förut, naken och sårbar. Ingen ser mig, bara en kvinna på en TV-skärm. Ändå känner jag mig utsatt och lite åt det förnedrade hållet. Min belöning är alltså att jag får se vilka av de elva männen som gick hela vägen. Jag avslöjar inte vilka, det får ni se själva. Men sex av männen går med på att sätta sig i gynekologstolen, fyra av dem klär av sig undertill och får en genomgång i hur en gynundersökning går till och vilka verktyg som används. Bredvid mig ligger samma verktyg och jag ryser till när jag tänker på att dessa verktyg förs in i kvinnors underliv.
Nina Bohm Starke dyker upp i rutan igen och förklarar att Undersökningen är slut. Hon uppmanar mig att inte ställa mig upp för snabbt, det finns risk för att bli yr och svimma. Det gör jag inte. Men jag är lite skakig när jag klär på mig kallingarna och byxorna. Sköterskan kommer in och frågar om jag haft det bra. Jag berättar att jag kände mig lite utsatt, blyg och att jag är lite skakig. ”Ja, så är det..”, säger hon och vi säger hej då. Så är det att vara kvinna… Jag känner att jag har mer förståelse för situationen än innan. Men jag är inte avundsjuk på er brudar. Jag är inte avundsjuk.
