I helgen händer det. Bio Roy byter inofficiellt namn till Bio Roy Batty, efter Rutger Hauers filosofiska antagonist, och Harrison Ford tar upp jakten på replikanterna. Två exklusiva visningar, fredag och lördag, av Ridley Scotts klassiska scifi-noir Blade Runner: The Final Cut.

Foto: Warner Bros

För den som får mersmak på science fiction efter helgen, men känner att The Force Awakens-premiären fortfarande ligger väl så långt in i framtiden, blir det helt enkelt till att fylla rymden emellan med fler filmer. Djungeltrumman listar några genrefavoriter:

TIME AFTER TIME (1979)

Fem år efter sina ökända upptåg i East End slår Jack the Ripper till igen, men polisen är honom tätt på spåren. Uppskäraren (David Warner) ser sig i desperation om efter en flyktvägen – och finner den. Rakt in i 1970-talets San Francisco. Via tidsmaskin.

Grejen är bara att den stulna maskinens uppfinnare råkar var scifi-författaren H.G. Wells, mannen som mer eller mindre definierade konceptet tidsreseteknologi i sin prosa. Wells (Malcolm McDowell) kastar sig genast efter marodören, genom tidstunneln, och tar upp spåret i modern tid.

De två viktorianska gentlemännen anpassar sig snabbt till det tjugonde århundradet. Futuristen Wells älskar de vetenskapliga och sociala framstegen, men får sin vision om den socialistiska utopin utmanad. Jack känner sig hemma i en värld än mer destruktiv och våldsam än hans egen. Och ganska snart bestämmer han sig för att ta upp sin gamla hobby igen …

Kanske det allra bästa upplägget för en film någonsin. Seriöst.

LA JETÉE (1962)

https://www.youtube.com/watch?v=yqMEc0oe4yc

Tredje världskriget är över och spillror av mänskligheten lever kvar under jordan. De saknar resurser, men  befinner sig i ett tidigt stadium av att bemästra tidsresor, och börjar experimentera med att skicka ut folk, fram och tillbaka i tiden, i jakt på hjälp.

Detta dessutom gestaltat i stilfulla, svartvita stillbilder; sammansmälta med en djup, fransktalande berättarröst. Helt ärligt hade det knappt spelat någon roll vad Chris Markers fotoroman handlat om – bara de audiovisuella är så hypnotiskt vackert att du inte kan slita ögon eller öron ifrån det.

La Jetée ligger till grund för en nyare, någorlunda mer konventionell scifi-film, som lånat premissen till sitt eget skelett. Den är rätt populär, du har säkert sett den. Men att berätta vilken det är vore att spoila slutet.

(OBS länken leder till hela den halvtimmeslånga filmen, med spansk text. Tyvärr är den lite svår att hitta i en version som är förståeligt textad för oss stackars dysfrankofoner.)

THE FLY (1958)

The Fly är ett sådant där ovanligt fall där remaken är högre ansedd än originalet. Och visst, David Cronenbergs karaktäristiskt kladdiga åttiotalsversion har någonting speciellt – men jag vill ändå slå ett slag för den äldre inspelningen. Där finner vi skräckmästaren Vincent Price, och för en gångs skull spelar han INTE den excentriske vetenskapsmannen som leker gud, utan snarare dennes bror.

Historien rullas ut i en serie flashbacks, återberättade av den chockdrabbade Helene Delambre, till en början i ett  behagligt långtsamt tempo. Hon har precis krossat sin make till döds i en industripress, och svågern Francois (Price) är nyfiken på varför. Filmen lyckas dock med konststycket att inledas med ett ohygglig avrättning, för att sedan ganska snabbt bli ganska trevlig, innan den framåt slutet återbesöker originalstämningen.

Det enda problemet jag har med The Fly är egentligen Philippe, Helene och Andres flughåvande son. Men då är jag också en sådan som finner skrikiga barn betydligt mer obehagliga än någon tänkbar hybrid av insekt och människa.

UNDER THE SKIN (2013)

Minns ni när det dök upp bilder av Scarlett Johansson på internet, där hon snubblar och faller på gatan? Det blev typ ett meme, för folk ba “Haha hon snava!” – men i själva verket var det en del av någonting större. Jonathan Glazers Under the Skin spelades nämligen in med dolda kameror, och nästan ingen som inte var Scarlett Johansson visste om att de var med.

En skåpbil kryssar runt i skotska städer om kvällarna, och bakom ratten finner vi just Scarlett Johanssons förföriska gestalt. Hon stannar till ibland, raggar upp någon, och tar med dem hem (ofta är de omedvetet spelade av fulla, oförstående och oförståeliga glaswegianer). Det dröjer dock inte länge innan de får ångra sig. Gravt.

Scifi-inslagen i Under the Skin tycks först ganska surrealistiska (tänk slutet av 2001), men efter ett tag blir det svårt att inte drunkna i atmosfären. Exakt vad som händer är inte hundra procent säkert, men det är ett verk av ren rymdkonst.

PHASE IV (1974)

Saul Bass är främst känd som konstnären bakom Hollywoods i särklass snyggaste posterdesigns. Om namnet inte klingar bekant känner du definitivt igen stilen från klassiker som Hitchcocks Vertigo eller Otto Premingers Anatomy of a Murder (eller, för den delen, någon av de många knock-offs som dykt upp på senare år). Men när han väl tog en sällsynt paus från att rita affischer, för att istället sjunka ner i regissörstolen, blev det inte helt illa heller.

Phase IV tar sin början då två forskare skickas ut i öknen för att undersöka en myrkoloni som beter sig underligt. Det visar sig då att de små liven har utvecklat en kollektiv superintelligens – ett hive-mind – med ett endaste gemensamt mål. Världsherravälde. Forskarna börjar forska för fullt, men exakt vem är det som studerar vem egentligen? Snart tappar de överhanden och blir myrornas gisslan i den avlägsna ökenstationen.

Specialeffekterna är sparsamma. En del stopmotion- och timelapse-tekniker tas till, men det mesta är bara gjort med vanliga myror. Vanliga, skräckinjagande, härsklystna myror.

Henrik Boström