Har vi blivit så avtrubbade av intryck att vi inte längre kan sitta och koncentrera oss på en enda sak? Regissören Mia Engberg undersöker den visuella tystnaden i sina filmer, men även genom forskningsprojektet The Visual Silence. Vi mötte upp henne för att prata om visuell överstimulans, hennes nya spelfilm Lucky One och filmbranschens begränsningar.

Mia Engberg är ett namn som klingar bekant för den filmintresserade. Hon tycks ha en unik förmåga att strunta i de begränsande ramar som finns i filmskapandet, hon går sin egna väg. Den autofiktiva essäfilmen Belleville Baby (2013) som grundar sig i ett lapptäcke av gamla och nya super 8-bilder samt ett telefonsamtal från ex-pojkvännen Vincent där han berättar att han suttit i fängelse en längre tid blev inledningen till trilogin som hon just nu arbetar med. 

I biosalongerna kan publiken nu se del två av trilogin som går under namnet Lucky One. Filmen är till skillnad från Belleville Baby, som Mia Engberg gjorde nästintill helt själv, en spelfilm. Processen bakom de båda filmerna skiljer sig åt, den här gången har teamet och produktionen varit större och hon har även haft skådespelare. Att det skulle bli just en trilogi var dock ingen självklarhet. 

– När jag hade gjort klart Belleville Baby fick jag idén om det här med att vara kriminell och att jobba på samhällets skuggsida. Att ha ett våldsamt jobb och hur det skulle vara att komma hem till sitt barn på natten från att ha gjort något obehagligt. Hur kärleken och våldet kan rymmas i samma människa. Så började jag tänka på hur det hade sett ut om Vincent hade haft en dotter.  Den förra filmen är delvis dokumentär men den här är en fiktion som jag har skrivit utifrån den tankegången. 

Den som har sett någon av Engbergs verk märker snabbt att hennes filmer inte följer samma upplägg som spelfilmer vanligtvis gör. Hon använder sig av ett friare angreppssätt och tycks inte vara lika bunden av de oskrivna regler som de flesta långfilmer tillämpar. I tidigare intervjuer har hon pratat om att det känns som att alla regissörer gör film på samma sätt. 

– När vi jobbade i spelfilmsformatet i Paris så märkte jag att det finns väldigt inrutade traditioner kring hur saker ska vara. Det ska gärna vara jättelånga arbetsdagar, man ska vara som en atlet och köra på. Jag är van vid att jag får ändra mig genom processen, men när vi jobbade med mitt franska produktionsbolag så fanns det ett schema. Mitt liv och hur det skulle vara var inrutat in i minsta minut. Jag satte ned foten och vi gjorde om helt av hållet. Jag ville göra en film som såg annorlunda ut och hade inte lyckats med det om vi hade fortsatt att jobba på det inrutade sättet. Om vi kan förändra det sätt vi gör film på så kan också fler människor göra långfilm. Det måste inte vara en 45-årig bossig man med jättegod hälsa. Man kanske sitter i rullstol, är nyopererad eller jätteblyg. Det måste finnas många olika sätt att göra film på. 

– Filmbranschen är en patriarkal värld och det är manliga strukturer som har byggt upp filmen. Det håller på att förändras nu men jag är otålig. Jag vill att det ska gå fortare. 

I Sverige har Mias filmer fått ett ganska stort stöd från Svenska Filminstitutet medan Frankrike har bjudit på mer motstånd. Hon berättar att det var svårt att få finansiering och att vara kvinna i den franska filmbranschen. De stora pengarna är konservativa, försiktiga och bakåtsträvande av sin natur. När hon får frågan om hur hon ser på framtiden som kvinna i filmbranschen så tar hon ett djupt andetag och rynkar pannan lite. Det märks att frågan inte är helt enkel att svara på. 
– Det var en tricky question. Jag hoppas att det kommer fler personer som är så som jag var när jag var ung filmare. Fler starka, galna tjejer som vågar och orkar stå upp mot de strukturer som finns och förändra den här branschen. Inte bara tjejer utan alla vi som är “de andra”, vi som inte är vita, hetero medelklassmän. De behövs en massa, jag vill säga till alla unga att de ska köra på. Sedan kom jag på att det faktiskt är 25 år sedan jag gjorde min första film i Paris. Jag är intresserad av att göra lite andra saker också. Jag tycker att filmbranschen börjar kännas lite för trång för mig. 

Vad vill du göra istället? 
– Jag skulle vilja skriva och göra mer konst. Där är det lite högre tak och friare. Det är så dyrt att göra film också, det måste rutas in i projekt. Jag vill odla min egen mat och är intresserad av koreografi. Nu har jag gjort film i 25 år, vem vet, jag kanske börjar göra andra saker också. 

Faktum är att Mia redan är i full gång med att arbeta med andra konstformer än just filmmediet. Just nu håller hon på att skriva en bok som handlar om film och tystnad som ska fungera som en slags instruktionsbok för skapande människor med råd om hur en ska överleva i dagens samhälle. Boken ska även bjuda in läsarna att ta del av hennes referenser, bland annat kommer en kunna läsa om Marguerite Duras, Chantal Akerman och Derek Jarman.

– Jag vill bjuda på allt som jag har tagit del av de senaste åren. Boken handlar om film, liv och tystnad. Sedan ska jag göra den tredje och avslutande delen i trilogin som jag redan börjat arbeta med. Den går under arbetsnamnet Blackbird. 

Foto: Daniel Tacks

Tystnad är även något som undersöks i Lucky One som nyligen vann priset Audentia Award på Göteborgs Filmfestival. Filmen kommer att visas på biografer runtom i landet under våren utgör del två i trilogin. Själva berättelsen är ganska traditionell med en klassisk uppbyggnad, men när en ser till det rent visuella är den mer utmanande och annorlunda och det är just det som Mia har valt att kalla för visuell tystnad. En slags estetik som rör sig i området mellan det uttalade och det uppfattade där biosalongsbesökarna uppmanas att skapa egna inre bilder. 

–  Jag tror att vi lider av en visuell överstimulans i dagens samhälle. Det håller på att urholka våra hjärnor, snart kan vi inte tänka klart längre. Jag tror att människor behöver möta sig själva litegrann i en sorts stillhet. 

Skulle du säga att den moderna människan är rädd för att möta sig själv? 
– Ja! Jag tror att vi är lite som missbrukare. Så fort man har en stund över så börjar man kolla på telefonen. Jag gör också det, vi har blivit så vana vid det. Jag tror inte ens att rädsla är rätt ord, jag tror att vi är avtrubbade. Vi har nästan tappat bort det där med att sitta och tänka och koncentrera oss. Jag tror inte ens att vi har sett konsekvenserna av nästa generation och vad det innebär riktigt än.