I flera decennier under 1900-talet lyssnade Hollywood till Hays-kodens restriktioner. Begränsningarna gällde i vilken form sex och våld fick synas på bioduken och skapade noja bland de stora studiorna, men bidrog också till högklassiga skildringar av sex utan sex vi idag ser på bioduken.
Den så kallade Hays-koden styrde Hollywoods etiska kompass under en stor del av amerikansk films guldålder. Från tidigt trettiotal och flera decennier framåt satte den restriktioner på vilken form av sex, våld och livsstil som fick förekomma på bioduken. Koden hade tagits fram internt av en branschorganisation, när de stora studiorna börjat noja över att moralpanik bland tidiga biobesökare annars skulle göra staten sugen på att anlägga en censurmyndighet. Men resultatet blev kanske lika begränsande som vad de var rädda för. Medan alla möjliga oegentligheter tidigare kunnat slinka in blev filmskapare plötsligt tvungna att hålla sig på den moraliska mattan, efter att de strikta riktlinjer som kom att identifieras med organisationens censur-sheriff Will H Hays antagits.
Ändå går det att argumentera till Hays-kodens fördel, i och med vad som producerades på dess vakt. Som till exempel Howard Hawks lekfullt sexiga screwball-komedi ”Bringing Up Baby” (1938) med Katharine Hepburn och Cary Grant. Eller den strax därpå påföljande “His Girl Friday” (1940) där Hawks väljer att gender-swappa en av originalpjäsens karaktärer för att bygga en romantisk komedi. Där utbyter Rosalind Russell och samme Grant snabba one-liners genom ett tjockt moln av kombinationen cigarettrök, insinuationer och så hög sexuell spänning att nivån känns totalt ouppnåelig i vårt dekadenta tidevarv.
Samma stämning skapade några år tidigare Frank Capra i Oscarsbelönade ”It Happened One Night” (1934), där Claudette Colbert och Clark Gable charmigt krånglar sig runt den oundvikliga utgången av att deras karaktärer tvingas dela motellrum genom överdrivna avståndstaganden från den uppenbara sensualiteten. Dock märks de att filmen precis gensköt Hays-kodens hårdaste tillstramning sommaren -34, när Colbert lyckas lifta med hjälp av ett förföriskt blottande av benet vid vägkanten. Något som tveklöst åkt på saxen om den kommit bara några månader senare.
Koden övergavs under sextiotalet, mycket tack vare vågade europeiska importer som “Blow-Up” (1966) och “Jag är nyfiken – gul” (1969). En positiv utveckling såklart, men de kreativa anspelningarna och skildrandet av sex utan sex hade kanske aldrig nått samma nivå utan censurens tvång.
