Den 21 november spelar Fricky, eller Erik Friman som han också heter, på Pustervik. Inför det gick vi på djupet med det västerbottniska r&b-fenomenet.

Hej Fricky! Aqua Aura, ska vi ta det en gång för alla, är den verkligen döpt efter ädelstenen?
– Ja, det är den, men jag döpte låten innan jag egentligen visste vad stenen betydde, att den representerade och ska bidra till själslig framgång. Men nu i efterhand så som jag tolkar det känns Aqua Aura perfekt. Det passar mig.

Jag kan själv känna mig lite skeptisk till stenar och energier, tror du på sånt?
– Ja, jag gör nog det, eller jag tror att det ligger mycket sanning i det. Jag menar såklart inte att alla stenar som heter Aqua Aura sprider exakt samma energi och att allt handlar om det, men jag tror att det olika energier som sprids i olika miljöer och att det ligger något i det.

Har du stenar i fickorna nu?
– Nej, men jag har en på fingret. En Aqua Aura-sten på min förlovningsring som jag fick av Cleo. Jag hade en hemma som hon snodde när hon skulle fixa ringarna. Så nu har jag den alltid där, på fingret.

Jisses. Fint gjort.
– Ja, jättefint verkligen.

Något helt annat. Varför började du köra solo egentligen? Ni var ju två innan.
– Ja, vi var Broder John och Friman. Jag tror att om man lyssnar på vår musik så hör man ganska stor skillnad, dels på vad vi gjorde tillsammans och på hur vi båda låter nu. Vi behövde nog båda få utlopp för vår egna kreativitet och var vi ville gå rent musikaliskt. Så vi bestämde oss helt enkelt för att testa, och det har ju gått rätt bra för oss båda två.

Jag läste någonstans att du har tyckt att det känts jobbigt att bli känd så snabbt, var det så?
– Ja, alltså det blir en omställning, det blir det. Det är ju inte jobbigt med alla feta saker som händer en, men att ställa sig in i huvudet om att man är någon som är någonting för så många människor, det blir lite konstigt, att så många går runt med en bild av vem jag är.

”Jag har gjort ett väldigt bra jobb med att lyckas isolera mig från både Stockholm och folk i allmänhet”

Är du den vi hör? Erik Friman och Fricky, är det samma person?
– Ja, förfan. Jag identifierar mig väldigt mycket med den musiken jag gör, jag stoppar ju en del av mig i den. Men det blir liksom också hela bilden, och det finns ju så många fler sidor av mig. Det är väl upp till mig att visa det.

Vilka sidor då?
– Det är nog mycket subtila grejer, många får nog en väldigt konkret bild av Fricky men det går inte att smalna ned en hel människa till ett projekt. En person är så mycket mer komplex än så. Det finns så mycket, mycket mer. Det är ingenting jag försöker dölja eller något, utan jag vill ju ge en bild av vem hela jag är, men jag har för få låtar för att kunna det nu. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva ner allt, men det kommer. Jag har så mycket mer att ge.

Får du prestationsångest nu, att du måste hålla måttet liksom?
– Jag frågade faktiskt mig själv det nyss, om det är prestationsångest jag har? Och jo, men lite. Eller rättare sagt, det är ingen ångest men det är en press. Jag påverkas nog av att väldigt många människor kommer lyssna på det jag gör, eller det vet man ju såklart aldrig och samtidigt, om jag skriver en låt så skriver jag ju det som kommer till mig. Jag tror att jag försöker att inte tänka på det, allt det som händer nu. Det är ju en dröm som går i uppfyllelse. När jag ska skriva försöker jag att gå tillbaka till där jag var innan allt, och skriver bara från mig, annars kan man ju hamna i det där då man gör någonting och känner att det där inte alls var jag, att det inte kom från mig utan från en karaktär.

Varför tror du det gått så bra? Är det vansinne att påstå att det faktum att du är Norrlänning har hjälpt till?
– Nej, jo men kanske. Jag vet faktiskt inte. Vi är ju många från Norrland som gör musik, men jag tror definitivt att det är ett signum. Jag har förstått musik och varför folk lyssnar på någonting, till den grad att jag också förstår att det handlar om mycket mer än att låta bra. Skepta till exempel, som blev stor under 2015, han blev inte det för att han lät som resten av hip hop scenen i USA gjorde då, utan för att han och han stack ut. Jag sticker kanske inte ut för mig, jag menar det är ju såhär jag låter, men för andra gör jag kanske det. Men det finns ju bara av oss i Random Bastards, flera med mycket grövre norrländska än mig.

Men karaktären liksom. Fricky, jag tycker han känns sympatisk. Håller du med?
– Jo, kanske. Det är ju bra isåfall. Det lät ju som en positiv bild.

Men nu bor du i Stockholm? Lyckas du hålla norrlänningen inom dig vid liv?
– Som fan. Jag bor lite utanför stan och har gjort det optimalt för mig och för att kunna hålla kvar vid känslan av att vara Norrlandsbo. Vi bor i ett litet hus i skogen med Mälaren precis utanför, det ser precis ut som Umeälven, massa tallar runt omkring med. Jag har gjort ett väldigt bra jobb med att lyckas isolera mig från både Stockholm och folk i allmänhet.

Fricktown förresten, var hittar man det?
– Fricktown är typ ett tillstånd i mitt huvud, en plats där jag isolerat mig själv från resten av världen. Jag sjunger ju om Kokain Lizz och Topp man Rick och det är egentligen bara exempel på folk som gått andra vägar för att nå dit, för att göra och skapa något intressant. Många tar ju till droger, och jag blamear ingen som gör det, jag menar alla har väl sina anledningar men för min del behövs det inte, jag hittar ofta dit ändå.

Utan droger?
– Ja, jag har ganska lätt för att hitta dit ändå, jag kan nästan skryta lite om det ibland, att jag har kvar fantasin. Jag menar vi har ju alla varit barn, och haft fantasin nära till hands, men nu som vuxen är det nog många som har svårt att komma till nya mentala platser. Det har väl med tidsbrist och prioriteringar att göra. Jag tror alla kan hitta dit, fantasin finns alltid där, man måste bara tänka att man inte är vuxen.

När är du i Fricktown?
– Oftast när jag är i studion, då brukar jag leka med ord, läten och använda rösten på olika sätt. Egentligen försöker vara jag där så ofta jag kan.

”Man vill ju inte vara dryg, men jag kan inte påstå att jag har jättemycket till övers för Moderaterna”

Ska vi prata något om valet förresten?
–  Ja. Kör.

Du blev ju outad på någon vänsterstatus och tappade lite blåa följare, tog det hårt på dig?
– Haha. Jag blev jätteglad, det var så roligt. Jag kan inte fatta hur folk har trott något annat. Alltså, alla får ju lyssna och relatera till min musik på vilket sätt de vill men det är ju ganska tydligt. Man vill ju inte vara dryg, men jag kan inte påstå att jag har jättemycket till övers för Moderaterna. Jag respekterar alla och dömer ingen men i mina ögon är det många som är ganska ignoranta till hur samhället ser ut och vad som verkligen är viktigt. Det är tråkigt att så många människor inte har fått med sig ett större perspektiv än så och kan se till vad som är bra för andra än dem själva. Folk som bara tänker på sitt egna, vad som är bäst för dem. Men såklart, det kanske är lätt att tänka så om man har mycket att förlora.

Har inte du mycket att förlora?
– Jo, givetvis men för mig är det främst andra saker. Aqua Aura handlar lite om det, om framgång från ett större perspektiv. För mig handlar inte framgång om pengar eller prylar, jag menar nu drar jag ju in pengar på gig och en har massa feta saker som händer mig, och på många sätt lever jag en dröm. Men det är mycket som har hänt innan dess som har lärt mig att uppskatta annat, att det finns andra saker i livet som är viktigare. Det som händer nu det är ju något som kommer och går, man står på toppen av ett berg men någon gång måste man ju också gå ner därifrån. Och det som verkligen är viktigt, musiken, familjen och den biten, det finns kvar oavsett.

Kris i riksdagen och höstturné på gång, och mitt i allt ska ni bli föräldrar?
– Ja, första januari kommer hon. Natta har ju redan ett barn, men för mig är det första. Det är hur stort som helst. Att det händer nu, det tar ju över allt. Och apropå framgång så är det nog också därför som jag kan känna att massa saker som annars kanske skulle betyda mycket, betyder knappt någonting nu. Det absolut viktigaste är att allt går bra och att bara få vara i det.

Känner du dig redo? Eller det kanske man aldrig gör?
– Jag tror inte man kan vara hundra procent redo, men jag är nog så redo man kan bli. Eller jag ska åtminstone bli. Jag läser mycket, pratar mycket om det och försöker bara att ta in det så mycket det går.

Betyder det också att du kommer ta en paus nu efter turnén?
– Ja, då blir det fullt fokus på det här. Jag kommer försöka skriva, jag skriver nästan hela tiden, för att jag vill göra mer. Men jag försöker också att tänka bortom industrin och vad den vill kräva av mig. Om jag skulle göra såpass mycket som den kräver skulle det inte bli långvarigt. Jag försöker lyssna på vad som är hälsosamt och tror att det kommer gynna mig i slutändan, då kan jag fortsätta en längre tid framöver.