Gustaf gick 430 mil till fots

430 mil till fots. Lika långt som från Göteborg till Marocko, nästan tre Sverige på längden. Det är avståndet mellan den mexikanska och den kanadensiska gränsen, en sträcka som tar fem månader att gå. Gustaf Frisk från Göteborg har gjort det.

Idag har det gått nästan fyra år sedan Gustaf Frisk först kom på tanken att gå The Pacific Crest Trail, en 430 mil lång vandring från Mexikos till Kanadas gräns som han nu, efter fem månader av ökenhetta, iskyla, ensamhet och gemenskap kan bocka av från livslistan.
– Jag minns att det var tentaperiod och att jag googlade mycket som man gärna gör då, och så hittade jag det här. En utmaning som innebär både psykisk och fysisk påfrestning. Jag fastnade direkt, ville se om jag klarar det och vad man går för helt enkelt. Och gå lite utanför min komfortzon, berättar Gustaf.

Lite utanför komfortzonen?
– Ja, eller mycket kanske. Det känns som att det är lätt att gå miste om mycket av vad livet har att erbjuda annars. Att växa upp här i Sverige innebär ofta många möjligheter som det skulle kännas dumt att inte ta vara på. Det senaste året har jag försökt leva enligt filosofin “göra tioåriga Gustaf imponerad”. Om jag träffade honom idag hade jag velat att han blev impad över att jag gör sånt som han drömmer om. Jag är väl rädd för att man ska bli för bekväm annars. Jag menar hemma är ju jättebra, verkligen. Men samtidigt finns det ju så mycket mer. En hel värld. Tänk om man inte utforskar den för att man har det bra här i soffan.

Så blev inte fallet. Fyra år senare var Gustaf på väg, och inte långt senare stod han ensam vid den Mexikanska gränsen redo att påbörja den långa vandringen uppåt.
– Den första biten gick jag ensam, men sen träffade jag ett gäng på vägen och gick med dem i någon vecka. Sen ensam igen. Efter det gick jag en längre bit tillsammans med en annan kille. Sen ensam igen. I det stora hela gick jag kanske en fjärdedel ensam, men det där kan man bestämma själv. Vill man gå med andra finns ofta möjlighet, och vill man gå själv går det såklart också.

“Man får liksom lära sig att skratta åt sig själv och att man ibland är lite dum i huvudet.”

Blev du aldrig rädd? Jag föreställer mig stunder av ren och skär panik.
– Ibland. Främst när man sover ensam. Man ligger och lyssnar på alla ljud utanför tältet. Då är det inte så kul. Och en gång höll jag på att dö, säger Gustaf som om det tillhör vanligheterna.

Vad menar du med att du höll på att dö?
– Jag skulle korsa en fors, som man gör titt som tätt, men just den här gången skulle jag ta en lite annorlunda väg. Jag höll mig i ett träd som låg tvärs över forsen, men det blev djupt snabbt och jag slant med ena benet på en sten och tappade fäste. Jag lyckades få tag i en buske att hålla fast vid, men kom ändå inte upp på den där jävla stenen. Jag hängde där nog där i en halv minut tills jag kom upp, säger Gustaf och berättar att två tjejer dött när de försökt korsa en liknande fors ett år tidigare.
– Det kändes att det var nära. Hade grenen gått av hade jag ju åkt med.

Hur tacklar man det, ensam i vildmarken halvvägs till Kanada?
– Det var bara att klä av sig, allt var ju blött och kallt. Sen börja gå för att få upp värmen igen. Där och då var jag lite trött på mig själv faktiskt. Att jag ska vara så jävla riskbenägen.

Man borde hinna bli trött på sig själv ganska många gånger på fem månader?
– Jo, men jag tycker om att umgås med mig själv. Jag tycker det är trevligt. Man får liksom lära sig att skratta åt sig själv och att man ibland är lite dum i huvudet.

Under de fem månader som Gustaf har varit iväg har han i snitt gått 3,6 mil om dagen, men enligt Gustaf varierar hur långt man orkar gå ganska mycket, främst beroende på klimatet och vilken fysisk form man är i. Han berättar också att man oftast går någonstans mellan 3-7 dagar i sträck innan man passerar en by eller stad att stanna i.
– När man lämnat ett ställe vet man ju att det så småningom kommer dyka upp ett nytt. Man får försöka bryta ner det till mer hanterbara sträckor, sen är det är bara att traska på. Jag hade med mig mobilen också, så när det blev tråkigt fanns det alltid musik att lyssna på.

Det måste bli ganska långtråkigt ibland?
– Ja, verkligen. Otroligt tråkigt. Du promenerar tio timmar per dag, många gånger i ökenmiljöer. Det kanske går lite uppför, sen går det lite nerför, och sen blir man uttråkad igen. Man inser rätt snabbt hur viktigt det är med rätt inställning. Det kommer att vara jävligt och skitvarmt, och man kommer ha ont och ha sovit dåligt, men man kan inte göra så mycket mer än att fortsätta. Man måste bara komma ihåg att allt löser sig. Och att man får sexiga ben på köpet, säger Gustaf och skrattar.

När vi pratar har han varit hemma i dryga två veckor, hunnit gå på bröllop, sova i en skön säng, äta klyftpotatis och falafel och reflektera över vad han varit med om.
– För min del har det känts skönt att komma hem men det är rätt vanligt att man blir deprimerad när man kommer tillbaka till vardagen. Du har varit med om så mycket och sett så mycket som ingen annan förstår. Det är lite konstigt. På vägen träffade man ju hela tiden personer som gått igenom samma sak, men här hemma är det ingen som har en aning, förklarar han.

Just det beskriver Gustaf också som en av de bästa sakerna med leden, att träffa människor som alla delar samma upplevelse.
– Man kan relatera till varandra på ett helt annat sätt än hemma i Sverige, alla man träffar har gått igenom samma sak som en själv. På leden får man inte heller prata politik eller religion, det är en oskriven regel. Det är så skönt. Alla får bara vara precis den de är utan allt det där, berättar han.
– ”It was the worst of times and the best of times”. Det är ett citat av Charles Dickens, och det är verkligen så, det absolut bästa och värsta på samma gång.

Hur menar du?
– Det är ju många gånger skit. Man har till exempel ont hela tiden. Jag kan räkna på mina händer de dagar jag inte haft ont, men det är bara att härda ut. För sen går det ju över. Men samtidigt mår man väldigt bra mentalt, man mår liksom med dagen och vet vad som ska göras. Och man bryr sig mycket mindre om vad folk tycker och tänker. Man duschar inte, luktar skit, äter skit och har samma kalsonger i en vecka.
Tror du att fler skulle behöva göra liknande resor?
– Det där är såklart väldigt personligt men jag tror generellt sett att det är farligt att bli för bekväm. Jag tror att om man har drömt om att göra det, då ska man göra det. Men det passar inte alla, trivs man bättre med att vara hemma, då ska man vara det. Många tränar flera år för att komma dit men inser sen att det inte alls är ens grej. Det är bara 15-20 procent som klarar hela vägen upp och nästan hälften hoppar av redan efter femtio mil. Men då har man i alla fall testat. Det är ju det som är det viktiga, att man vågar försöka.