Det har gått 24 år sedan Brian Jonestown Massacre först såg dagens ljus, och omkring 40 medlemmar har hunnit avverkas. Egentligen har bara en fast punkt funnits: sångaren och låtskrivaren Anton Newcombe.

 
Foto: Katy Lane

Frågar du 100 000 musikjournalister vilken som är deras favoritdokumentär, kommer minst 105% av dem svara Dig!. Det är historien om två band, The Dandy Warhols och Brian Jonestown Massacre, och vad som händer när det förstnämnda skriver kontrakt med ett stort skivbolag och det andra inte gör det. Anton Newcombe är sångare, låtskrivare och main man i BJM, samt spritt språngande galen. Knark blandat med genialitet och en inte oansenlig dos hybris, gör att Anton bland annat försöker bryta sig in på Dandy Warhols releasefest utklädd till Elvis och med rullskridskor på fötterna. En annan gång ses hans band spela inför tio personer i ungefär lika många timmar, under det lokala kommunistpartiets högkvarter. De tar bara pauser för att slåss med varandra.

Trots att det finns de som inte vill jobba med honom idag baserat på hur han var då, ångrar Anton Newcombe inte den sida av sig själv han visade i filmen.
– Nej, däremot är jag ledsen för att filmmakarna valde att inte visa hur musikindustrin faktiskt ser ut, trots att jag verkligen gav dem den möjligheten. Vi filmade allt och sen skapade de en falsk historia, säger han.

“Det finns så många jävlar som låtsas vara snälla tills du skrivit på kontraktet.”

Anton Newcombes avsky för musikindustrin är tydlig i filmen, och på den punkten har han inte förändrats. Han är glad att skivbolagen inte har lika mycket pengar idag som de hade förr, och därför inte kan lägga 150 000 euro på ett bands debutalbum.
– Du vet, det finns så många jävlar som låtsas vara snälla tills du skrivit på kontraktet. Sen stjäl de dina pengar, tvingar dig att ändra ditt album och behandlar dig som skit.

Sedan ett par år tillbaka bor han i Berlin med sin familj och därifrån jobbar han delvis med egen musik och delvis med egna skivbolaget A Recordings.
– Jag har alltid släppt på egna bolag, eftersom jag gillar att vara producent och ha full kontroll. Om någon skulle investera pengar i det jag gör, kan de lika gärna bestämma sig för att jag inte är värd dem helt plötsligt.

För ett par veckor sedan släppte Brian Jonestown Massacre sitt fjortonde album, Revelations, som otippat nog innehåller en låt på svenska. Den sjungs av Jocke Åhlund och har den självklara titeln Vad hands med deem. Anton Newcombe berättar att det är första gången på länge han inte ser någon tydlig röd tråd mellan låtarna på skivan.
– Jag försökte skriva en sammanhängande berättelse, men det fungerade inte. Då bestämde jag mig för att bara presentera låtidéer och låta lyssnaren bestämma vad de betyder. Om de betyder något alls, vill säga.

Till skillnad från många av de band som toppade listorna under slutet av 90- och början av 00-talen, turnerar Brian Jonestown Massacre världen runt just nu, och nya lyssnare upptäcker dem hela tiden. Anton Newcombe har helt enkelt fått någon sorts revansch på en bransch som verkligen inte förstod honom, och som han inte heller ville vara en del av.
– Jag är mest glad över att jag lyckats behålla kontrollen över min musik. Jag ville aldrig bli nästa stora grej, ändå.

Karin Londré

Revelations finns ute nu och den 18 juni ser du Brian Jonestown Massacre på Pustervik.