Vi Djungeltrummor är mer nattdjur, än morginpigga hurtbullar, så att få oss någonstans alls 09.00 på en måndag morgon, är inte det lättaste. Men det finns en man som lyckades, och det är Håkan Hellström. Det fanns inte en chans att vi skulle missa möjligheten att se Känn Ingen Sorg, filmen baserad på falsksångar'n från Västra Frölundas texter, igår morse. En recension av det hela kan du läsa senare i veckan på Djungeltrumman.se, men medan Film-Fred gick hem och funderade på betyg, skrev Karin Londré frågor så fingrarna blödde. Sen intervjuade hon Disa Östrand, som spelar allas favorit femme-fatale, Eva, i filmen.
Foto: SF.
Det måste kännas grymt att ha landat en stor roll i sommarens största svenska film. Hur gick det till när du hamnade här?
– Jag läser på scenskolan här i Göteborg, och blev uppringd och tillfrågad att komma på provspelning, precis som massor av andra skådespelare och studenter blev. Jag var knappt ens nervös för provfilmningen, för jag hade fått så himla många nej innan. Det kändes liksom som att det här var min roll, och får jag inte den kanske jag borde göra nåt annat. Eller flytta till en annan planet.
Vad tycker du själv om karaktären Eva?
– Jag kände väldigt mycket att det var min roll, och att jag fått den för att de ville att jag skulle ge den en del av mig. Men Eva har också ett stort mörker, och jag behövde hålla min distans till henne på vissa sätt, för att inte slukas upp totalt. Jag är väldigt glad att jag har min utbildning i grunden, den hjälpte mig mycket. Utan den hade jag nog haft det svårare att hålla isär mig själv, med henne. Om jag hade varit 18 när jag gjorde rollen hade det blivit jobbigare.
Hur var det att spela en så extremt sexualiserad karaktär? Kände du dig bekväm i det från början, eller var det något du behövde jobba på?
– Emellanåt var det lite konstigt att bli tittad på på det sättet, hon har ju egentligen ett tydligt drag och det är att hon är vacker. Hon är vacker och kaxig, hon är sex. Men det gick bra, för jag kände väldigt tidigt att hon var jag. Jag kände mig inte obekväm i henne.
Var musikdelen nåt nytt för dig, eller har du hållit på med det tidigare?
– Jag kommer från ett väldigt musikaliskt hem, och har alltid tyckt om att sjunga och så. Men innan jag började på scenskolan hade jag aldrig tagit lektioner eller något sådant.
Och du hade aldrig spelat i band innan ni började filma?
– Nej, precis, aldrig någonsin.
Blev du inte supersugen på att starta band efter att ha stått på scener med skrikande människor framför dig?
– Alltså, jo, verkligen. Vi spenderade två veckor i studion när vi höll på att spela in musiken, och det var helt fantastiskt. Jag frågade alla om de inte ville starta band med mig, för det var så kul att hålla på med det där.
Så om någon har ett band som behöver frontas ett band är det bara att ringa?
– Haha, ja, absolut. Det finns så mycket jag vill hinna göra, och att spela i band är definitivt en av de grejerna.
Finns det någon del av filmen som du är extra stolt över, eller nöjd med? Finns det liksom en sekvens där du tänkte ”jävlar, det där blev riktigt, riktigt bra”?
– Jag är så himla glad att det är Evas sång som ligger när bilderna rullar i crescendot på slutet av filmen, det är jag verkligen stolt över. Jag ryser nästan när jag ser det.
Finns det nåt du verkligen inte kan titta på?
– Alltså… Klart det finns smågrejer som man själv gör, men jag har lämnat alla mina nojor bakom mig nu. Överlag är jag bara så himla stolt över filmen, och jag är otroligt nöjd med resultatet.
Foto: SF.
Känn Ingen Sorg fångar väldigt stora delar av min uppväxt, jag har hängt och spelat på Jazzhuset, druckit rätt mycket sprit på Publik, gått där ni går, och till och med repat på samma ställe som ni gör i filmen. När man sedan lägger Håkans musik till det, blir det nästan svårt att hantera. Om du skulle göra motsatt film, om din uppväxt, var hade den då utspelat sig, och vems musik hade den varit baserad på?
– Oj, bra fråga! Jag är uppvuxen i en rätt multikulturell förort, full av understimulerade ungdomar som hänger runt tomma bilar och spelar basket. Det var det som var coolt där jag växte upp. Och så lyssnade vi mycket på hiphop, så det är väl det som skulle vara soundtracket.
Det låter nästan lite amerikanskt, med kids som spelar basket och lyssnar på hiphop.
– Ja, det gör det kanske. Men det finns så mycket bra svensk hiphop, och historier att berätta som inte alls är amerikanska.
Det är ju superaktuellt idag också, understimulerade ungdomar i förorter har vi ju gott om.
Ja, precis, det finns mycket där. Min film hade kanske varit som Fucking Åmål, fast i stan och med hiphop.
Så typ en urban Fucking Åmål helt enkelt?
– Ja, lite så!
Men du, hur mycket Håkan-fan var du själv innan filmen?
– Inte alls. Alltså, jag har alltid gillat Håkans musik, men jag har aldrig gått och satt på en låt av honom. Jag hade en pojkvän som älskade Håkan, och att dejta honom blev nästan som en musikalisk resa. Han spelade olika låtar och berättade saker om dem. Han var anledningen till att jag kunde åtminstone en av Håkans låtar när jag provspelade.
Vilken sjöng du?
Åh, vad heter den… Försent för Edelweiss.
Bra val! Den är ju hur fin som helst. Jag har älskat Håkan sedan första skivan kom, och jag var rätt nojig innan jag såg filmen, man vill att det ska bli bra liksom, att det ska göras med respekt. Men jag har förstått att både manusförfattaren och regissörerna är Håkan-fans?
– Ja, verkligen. Filmen är gjord med väldigt mycket kärlek.
Jag gillar att det är smågrejer som hintar åt låtcitat utan att vara övertydliga.
– Ja, jag tror att man kan se filmen många gånger, och upptäcka massor av nya grejer varje gång. Håkan är ju en av Sveriges absolut största artister, och jag är väldigt stolt över att ha fått jobba med det här. Jag är stolt över att Håkan är svensk!
Vad händer för dig efter allt det här? Har du börjat få erbjudanden om andra roller och sådär?
– Jag har fått en del erbjudanden. Vissa grejer är inte spikade än, och andra är väl i princip det, men jag är ändå lite försiktig att prata om det. Vissa filmer blir ju aldrig av. Sen ska jag gå klart min utbildning också, jag har två år kvar där.
Jag fattar! Du, det var det hela, tack för att du pratade med mig.
– Tack själv, du var inte heller läskig!
Skönt att höra! Föresten, vad hoppas du på av kvällen?
Jag hoppas att jag blir bra på bild. Jag kommer spara de här bilderna i nåt fotoalbum i evighet, och när jag kollar på dem som gammal tant vill jag inte tänka ”varför ser jag ut sådär för?”. Sen vill jag dansa och ha kul med mina vänner också. Fast jag är så himla fåfäng, så mest vill jag bli bra på bild.
Karin Londré
