Hur aktuell är Love Antell? Let me count the ways. I oktober sammanfattades hans decennielånga indiegärning på samlingen Hitsville Haninge; och bara några dagar senare äntrade han den breda massans medvetande, i och med TV4:s Så mycket bättre. De omarbetningar av Orup- och Carola-material som resulterade dök upp på Låtarna tillhör mej i februari – och samtidigt kom Barn av Amerika, den 34-årige Florence Valentin-sångarens andra soloeffort. OCH du ser honom på Pusterviks Klubb Instant i helgen. Dessutom. Wow. Vi blev tvungna att ringa upp.
Du har ju som blivit lite mainstream nu – alltså, inte på ett dåligt sätt, men, du vet, mer allmänt känd i och med hela TV4-debaclet. Märks det någon skillnad på din publik?
– Ja, alltså [på turnépremiären] uppe i Luleå så vet jag att många klagade på att det inte fanns sittplatser… och det kanske är något man kommer behöva göra framöver, ställa fram lite stolar. Jag har ju fått en äldre publik nu, efter att ha varit van att spela för indiekids på klubbar och studentställen. Men jag tycker om det, jag har alltid varit intresserad av en bred publik. Och jag vill ju absolut inte göra snäll musik eller icke-kvalitativa låtar för att ha ett brett tilltal, men skivan jag gjort är ju ganska mycket av en vattendelare. Det är ju inte en lätt platta att äta en söndagsmiddag till, utan den kräver ju att man verkligen sitter och lyssnar. Vem pallar det, liksom? Så där har jag ställt ganska höga krav på lyssnarna. Men jag gör också skivor ganska mycket för mig själv, jag gör vad jag själv är intresserad av att höra. Och sedan, om jag blir sedd som mer av en mainstream-artist, så är det bara något jag ser som positivt.
Men nu på fredag får du ju chans att spela i en klassisk klubbmiljö, i alla fall!
– Ja, och jag tror att alla kommer få en minnesvärd kväll – för då har vi faktiskt hemligt finbesök från “Hisingen finest”! utan att på något sätt beskriva det djupare än så…
Åh, kul! Och med Florence Valentins katalog, två soloskivor och alla tv-covers har du ju ett ordentligt låtbibliotek. Vad kan du avslöja om repertoaren?
– Det blir lite blandad kompott. Vi fokuserar mycket på nya skivan, eftersom vi märkte direkt med bandet att det var de roligaste låtarna att sätta tänderna i. De är så genomtänkta i arrangemang och hur det är skrivna, och det senaste man gjort är ju också oftast det roligaste. Men det blir även lite gamla pärlor, och så låtar från tv-programmet. Dem har jag ju lagt ner jättemycket själ i att översätta och ändra på – och jag har ju nästan levt med tanken på att jag ska framföra en låt av Carola resten av min karriär nu, så det är väl bara att sätta igång. Men det gör jag gärna, med den äran!
Sist Djungeltrumman hörde av dig pratade du lite om saker du saknar med att ha band, och vad du känner dig lättnad över att slippa. Hur känns det nu? Är du trygg som soloartist, eller kommer vi få se en återförening?
– På första frågan svarar jag ja. För första gången känner jag mig väldigt trygg i det. Men på andra måste jag nog säga nej. Florence Valentin känns som något vi är konstnärligt färdiga med, så att stå på en scen ihop igen är inget som lockar. Även om jag kan sakna att ha ett band, för att det har varit en ram att förhålla sig till när man inte vet vad man ska göra. Idag kan jag prova grejer och inte veta var jag ska hamna, jag kan vara ganska villsen länge innan jag landar i något som känns som ett färdigt resultat. Så det är den stora skillnaden. Men nu har jag ju ett kul nytt band med mig, så fördelen är att jag fått jättemycket ny energi av att spela med ett nytt band och få nya vänner! Vi håller fortfarande på att lära känna varandra – vi åkte ju flera mil genom Lappland här senast, och man hinner beta av ganska mycket anekdoter på fem timmar i buss med fem andra människor. Så vi är på en spännande upptäcksfärd!
Henrik Boström
