Foto: Joni HuttunenBerätta lite om In Egolectric Harmony!
– Ja.. jo, jag hade så smått börjat göra lite demos på nya låtidéer i våras. Sen blev det ju en väldigt fin sommar. Vilket ledde till bad och annat plus att jag gjorde en del spelningar med andra akter. Så jag kom av mig lite, kände att jag inte riktigt var klar över vart hän jag ville gå med musiken denna gång. Då slog det mig att det är 20 år sedan första albumet jag var med på med mitt band Nymphet Noodlers gavs ut. Dessutom var det 10 år sedan min första soloplatta kom. Så då tog jag chansen att slå mynt av det för mitt egna nöjes skull och spelade snabbt in låtar från dessa 20 år, fast med bara mig och min elgitarr.
Och det blev…
– Nån form av egocentrisk jubilumsskiva, och kanske ett avstamp för att gå vidare. Framför allt gav det mig en anledning att åka ut och spela live helt själv, utan vare sig band eller ljudtekniker. Något jag inte gjort allt för ofta.
Beslutsångestwise, hur väljer man egentligen ut låtar till en sån skiva?
– Det var inte så svårt, jag valde väl helt enkelt de låtar som jag för tillfället kände passade mig bäst att göra i avskalad form. Det var inte så supe genom tänkt faktiskt. Tror jag spelade in det på typ nio timmar i replokalen med Johan Håkansson som tekniker och arbetsledare… Det handlade mest om att komma i rätt stämning för varje låt.
– Var det då jag spelade före New York Dolls?…tja det vet jag inte, det blir intressant att öppna för Stiff Little Fingers den här gången, vet inte om deras publik har någon aning om vem jag är, men det är ju bara spännande och en utmaning väl värd att ta sig an.
Du måste ha spelat och turnerat mer än vad någon kan räkna till, vilken är din allra bästa turnéhistoria?
– Vad kan egentligen bli bättre än att jag träffade kjaersten min i Oslo när jag spelade där med Hederos & Hellberg en aprilkväll 2011.
Slutligen, vem vill du hälsa vad?
– Jag ber att få hälsa till farbror Koma, väggen är klar nu…
