När grabbarna i OLW-reklamen frågar sig var brudarna är, kan man alltid svara "over there" och peka mot bokstaven T i skivbutiken. Där hittar allt som oftast en samling Tant Strul-plattor. Bandet har frälst generation efter generation av ilskna brudar och säkert också killar. Tanten har inte slutat strula än, åtminstone är det fortfarande lite lagom rörigt. På torsdag gör bandet en avskedsspelning på Pustervik och Djungeltrumman snackade 70-tal, akut solidaritetsbrist och ungdomlig naivitet med trummisen, Nike Markelius.
Tant Strul på 80-talet. Foto: Bertil S-son Åberg/SVT Bild
Hej Tant Strul! Hej Nike!
– Halloj Martina!
Hur är läget?
– Schysst läge, tack! Just hemkommen från dagens löprunda vid vattnet. Så jag känner mig stark och härlig.
Tant Strul, hur strulig är du nu för tiden egentligen?
– Det ordet har väl en ny betydelse nuförtiden… Hehe. Men jodåtack, vi strular på. Är väl sådär lite lagom röriga fortfarande. Men väsentligheter är vi alltid noga med.
…och hur mycket tant är du?
– Inte mycket. Men det är skönt att bli äldre för med åren kommer skicklighet och säkerhet, men det är skönt också att ha det vilda levande kvar i sig. Jag menar, jag startar band idag på samma sätt, med samma inställning och tro på att jag kan förändra världen som när jag var 16 år. Jag gillar att festa loss efter spelningar på samma sätt. Vi är nog väldigt ungdomliga allihop. Och klokare.
"När blåkalla vindar drar över världen och allt blir hårdare så är det inte så konstigt att folk kämpar för sin egen lilla överlevnad."
Tant Strul föddes mitt på den politisk punkscenen, Året var 1979 och det var en välkommen förlossning. Nu, precis som då, styr borgarna Sverige. Musikexporten heter Swedish House Mafia och Avicii, den svenska modellen stavas, enligt vår stadsminister "individualism". Vad händer?
– Ja det ser vi väl tydligt allihopa vad den individualismen lett till.. Egoism och orättvisor. Borgarna vill att det ska vara skillnad på folk och folk. Det är det som är så skrämmande. När blåkalla vindar drar över världen och allt blir hårdare så är det inte så konstigt att folk kämpar för sin egen lilla överlevnad.
Ja!
– Det är rysligt sorgligt att omsorgen om andra, solidaritetstänket känns så långt borta. Folk står och sopar på sin egen trapp. Samtidigt som sjuka och svaga kastas ut på gatan. Folk tas ifrån sin värdighet och tvingas till slavliknande förhållanden. Några kanske glädjs åt att ha fått lite mer i egna plånboken. Men tänker de på vilka som har fått betala det?
Hur mår den svenska punken i allt detta? Vad har hänt sedan 1979?
– Punken idag har ju ingen rörelse att verka i. Det finns ingen musikrörelse nu som då. Vi unga punkare då, kom ju in i en musikrörelse som proggen banat väg för. Många människor engagerade sig på olika sätt. Folk ordnade festivaler och konserter med mera. Till exempel "Rock mot rasism", "Nej till kärnkraft" , "Rocka röven av högern". Det fanns en väldig kraft hos arrangörer och band och det hände saker hela tiden. Vad ser vi av det nu? När det verkligen behövs!
Tant Strul 2012.
Ja.. Vad ser vi av det nu? Åh, vad ska vi göra?
– Vi som föddes in i den musikrörelsen då, borde föda en nyprogg nu. En rörelse i 2000-talet. Jag gör vad jag kan med mitt nya band Nike & Röda Orkestern och jag hoppas fler följer efter och hakar på. Det skrivna och sjungna ordet i konsten har alltid varit superviktiga när det kommer till samhällsförändring.
"Sen måste jag opponera mig mot att kalla Tant Strul punk, med risk att göra dig besviken."
Bland mig och mina punkälskande polare har Tant Strul alltid haft lite av en särställning. Dels tack vare erat sound, och dels förstås för att ni faktiskt är ett av få svenska band med kvinnliga medlemmar. Hur känns det att generation efter generation återupptäcker er musik?
– Kan jag säga annat än härligt? Det har varit en fantastisk känsla på den här sommarturnén vi just gjort. Att se den blandade publiken. Folk i vår egen ålder, som var med när det begav sig, står sida vid sida med ungdomar och sjunger med i texterna. Fantastiskt! Sen måste jag opponera mig mot att kalla Tant Strul punk, med risk att göra dig besviken.
Besviken blir jag inte. Vetgirig dock, vad är ni då?
– Vi kom fram genom punken kanske, men musikaliskt är det inte punkmusik om du frågar mig. New-wave skulle jag kalla det. Post-punk möjligen.
Köper det! Vad lyssnar du själv på just nu? Jag har lite musiktorka, så ett tips är alltid välkommet.
– Neil Youngs senaste "Psykadelic Pill", Lykke Li " Wounded Rhymes", Soundtrack of our lives "Throw it to the universe". Patti Smith "Banga".
Att Tant Strul återförenas är som en tidig julklapp för mig. Men vem är tomten? Varför just nu? Varför här?
– Det är jag som är tomten. Det var jag som kom på att vi skulle överaska Kajsa på hennes 50-årsdag förra sommaren med en Tant Strul-spelning!
Vilken jävla present du! Ni bara plockade upp instrumenten?
– Vi andra repade in 5 låtar i hemlighet, med Kajsas son Fabian på gitarr. Sen hoppade vi upp på scenen på hennes fest. Jag sjöng först "Vild Blomning" för henne, sen tvingade vi upp henne på scen för att sjunga resten av låtarna.
Hur kul var det?
– Det var nu så himla kul och bra så när vi fick frågan om att göra en festivalspelning så sa vi att om vi ska skaka igång tanten och repa in 20 låtar så vill vi ha en hel och bra turné. Och så blev det! Att själva avslutningen blir i Göteborg är en lyckad slump, kan man väl säga.
Vad önskar du dig i julklapp?
– En lång resa till San Fransisco och New York med döttrarna. Och Neil Youngs självbiografi.
Jag ska se vad jag kan göra. Ni är ute på er farvälturné. Har du en sista Tant Strul-hälsning till Djungeltrummans läsare?
– Keep on rockin' in the free world!
Nike Markelius. Fotograf: Cato Lein
Men du, du sa att du har lite nya grejer på g. Berätta!
– Ja, jag har just släppt ett nytt studioalbum med mitt band Nike & Röda Orkestern. Vi har funnits sen 2009.
Kul! Hur kom det sig att du startade nytt band?
– Jag hade tröttnat rejält på de stora förändringar, eller rättare sagt försämringar, som sker i världen och Sverige. Jag tänker på det jag pratade om tidigare, hur illa samhället behandlar sina svaga och utsatta, orättvisor klassklyftor som breder ut sig, jag tänker också på klimatförändringar, världsekonomin, konflikterna…
Outhärdligt!
– Ja, så jag bestämde mig för att göra något, att använda min röst, min musik. Jag vill veta vad olika människor har för syn och reaktion på det samhälle vi har idag. Och jag vill sjunga och sprida deras ord.
Det var ju på tiden att någon drog den slutsatsen! Hur gör man sen då? Hur går man vidare med den idén?
– Jag ringde runt till ett gäng olika skönlitterära författare. Jag bad dem att skriva varsin sångtext. Uppdraget de fick var att skriva ur ett politiskt existentiellt perspektiv om vår samtid. Jag var nyfiken på vad de ville berätta. Jag fick in många fina texter som jag tonsatte och sammanställde till en helhet. Sen bildade jag bandet och vi började spela live under våren 2010.
"Det som startade ur en helig vrede och en protest har nu visat sig bli ett viktigt tidsdokument."
Vad är resultatet av det hela?
– Det som startade ur en helig vrede och en protest har nu visat sig bli ett viktigt tidsdokument och jag är enormt stolt och glad att få ge röst åt olika människors tankar. Vi fick den stora glädjen att spela in i Benny Anderssons fantastiskt fina studio på Skeppsholmen i Stockholm. Skivan kom för en vecka sen, den heter "Det Står Skrivet".
Var kan man lyssna?
– Vi har gjort flera videor som man kan se på nätet. Vi planerar för en vår och sommarturne och hoppas såklart på att komma till Göteborg. I början på nästa år ska jag gå ut med frågan igen till nya och gamla författare och det ska bli spännande att se vad de vill berätta nu.
Tack Nike, vi ses på torsdag!
– Ja, då kommer vi och rockar fett!
Martina Johansson
