Rome is not a town är tillbaka med singeln Follow me home och i mars släpper de albumet Tender Arms Power Heels. Dessutom har de gjort Helgens Spotifylista som sätter stämningen inför helgen. 

Hur firade ni in att restriktionerna släppte? 
– Vi är lite utspridda över landet just nu så vi firade på lite olika vis allihopa men hade en fått önska hade vi gått på en riktigt go spelning tillsammans, helst i Göteborg!

Nu släpper ni singeln Follow me home, berätta om låten, hur kom den till? 
– Follow me home började vi skriva när vi var på en veckas residens ute på Koster. Vi ville göra en låt som i grunden var statisk och i någon mening olevande. Musiken får nästan alltid leda texten när vi skriver tillsammans, den här låten har fastnat på något sätt, dagarna bara går och den verkar enslig och förtvivlad. Den ringade in ensamhet på något vis. Typ att jag gör vad som helst om någon bara kunde göra mig mindre ensam

Vad har musiken betytt för er när ni känt er ensamma?
– Ja, alltså musik har någon himla förmåga att sätta fingret på en viss känsla och förtydliga den, kanske till och med förstå den. Just ensamhet kan ju kännas på massa olika sätt, ibland är den önskad och ibland oönskad. Den här låten fångade på något vis den oönskade ensamheten, den som kan kännas som att det skär i kroppen. Bara att göra det, att översätta den känslan i musik har nog hjälpt till och gjort att det inte skär i en lika mycket.

I mitten av mars släpper ni albumet Tender Arms Power Heels, hur skulle ni beskriva albumet? 
– Albumet har fått vara en levande process under flera år. Vi har undersökt platser tillsammans, både musikaliska och själsliga, som vi inte besökt tidigare. Vi har lyssnat på massor med musik men vi har också suttit i tystnad tillsammans och funderat på vad som finns i den. Vi har skrivit ord i olika färger på en whiteboard och ritat streck som fick gå upp och ner i intensitet. Det blev en tavla som vi sedan översatte i musik. Vi upptäckte att vi undersökte olika känslor som vi på ett eller annat sätt upplevt under åren då vi haft detta band tillsammans. Ensamhet, maktlöshet, olikhet, närvaro, rastlöshet, bekräftelse. Att få tid till att reflektera över detta har denna gång varit guld för oss. Det har lett till att vi verkligen kunnat jobba på ett sätt som fungerar för oss och som gör vår musik mest rättvisa. Vi har också varit noga med vilka vi arbetat med. Till exempel är ena sidan av albumet inspelat i vår replokal där vi själva tryckt på rec. Den andra sidan är inspelad i en studio på Tredje Långgatan i Göteborg. Vi hyrde Music A Matic i en vecka och bodde där och kunde leva och andas musiken dag som natt. Ibland händer det ju att en vaknar mitt i natten och kommer på hur den där gitarrslingan ska va, då kunde vi gå upp och förverkliga det direkt!

Hur laddar man upp inför helgen i sann Rome Is Not A Town-anda? 
– I sann anda börjar fredagen med att vi ses i replokalen på eftermiddagen, catchar up på livet över något simpelt men gott tillagat av extraprisvaror från Matöppet. Sen repar vi en sväng, sen hamnar vi i köket igen och lyssnar på musik och pratar om meningen med konst och dricker en folköl eller delar en flaska vin vi fått med oss från logen efter gigs. Sen ringer Alice.

Berätta om er spellista, när passar det som bäst att lyssna på den? 
– Listan är en blandning av låtar som skulle kunna spelas när vi hänger en fredagkväll. Antingen sånt vi brukar lyssna på, eller låtar vi inspirerats av på senaste när vi skrivit ny musik. Ett bra tillfälle att lyssna på den är när de första vårkvällarna börjar komma, när man känner för att vara lite nostalgisk men också känner en spänning inför allt det oväntade som kommer att ske.