Efter att Stina Velocette i höstas släppte #metoo-låten Ska det vara såhär, är hon nu aktuell med ytterligare en singel med kvinnokamp som utgångspunkt. ”Jag blir fan irriterad, det här är ingen fluga påvägen” förklarar hon.

Stina är påväg till studion när jag ringer.
– Jag glömde min mobil, så fick gå tillbaka igen.
Hon låter lugn. Jag frågar om hennes nya singel Visa från barrikaderna, och ber henne berätta.
– Den släpptes för exakt en vecka sedan, förra fredagen. Jag började skriva på den i början av året. Efter att jag släppt min förra singel kände jag bara att jag stör mig så sjukt mycket på allt som är kritik mot kvinnokamp. Jag blir fan irriterad, det här ingen fluga på väggen som vi bara gör nu, det är inget sånt, du fattar.

Det gör jag.

– Så jag skrev den här låten. En rak och peppig låt. Sen hörde jag med Naomi om hon ville dra en vers, och det ville hon. Just den här låten är inspelad hos Simon som också gjort beatet till den. Vi kör under eget bolag, det är skönt, man får bestämma allting själv men såklart svårare att höras bland alla jättebolag på Spotify, säger hon.

Tidigare i år släppte Stina låten Ska det vara såhär, en singel om #metoo, och nu denna, som nästan kan beskrivas som lite av en kampsång, ett käft-slag, en jävlar anamma-singel.

Är det irritationen som driver dig?
– Det är egentligen mer av en aggressivitet. Det är så många som kämpar på olika sätt för kvinnors rättigheter och man får hela tiden se hur jävla mycket skit dom får utstå och det stör mig så sjukt mycket, män som orkar eller tycker det är värdigt att lägga tid på att skriva massa hat på internet. Det är samma med rasism och all skit. Vafan, sköt er själva typ.

Det känns nästan som att du blivit lite av en feministisk förespråkare, eller?
–  Det vet jag inte om jag har. Jag är nog bara såpass gammal att jag inte orkar hålla inne massa grejer och typ fundera på vad som är smartast eller mest taktiskt att säga. Jag orkar helt enkelt inte fundera över mitt nästa move utan kör bara på.

Stina berättar att hon gjorde detsamma även innan hon blev lite av en ”offentlig person”.
– I många år, i alla fall femton år,  har jag skrivit liknande texter och gjort samma sak som nu, en även om ingen hörde dom.

Kan du tycka att man som offentlig person har lite av ett ansvar att ta ställning?
– Vet inte om man kan kalla det ett ansvar men lite tycker jag nog ändå. Man behöver ju i alla fall inte jobba i motsatt riktning. Det finns ju vissa låtar som släpps av människor med stora plattformar och bolag som kanske inte tillför jättemycket eller artister som skriver om saker eller lägger upp bilder som kanske inte är superbra när man har massa unga följare. Då kan jag känna lite, men måste ni verkligen skriva om det här?

Kan det inte vara skönt att göra musik som inte är politisk?
– Jo verkligen! Större delen av min EP handlar nog om relationer. Jag tycker verkligen inte att det måste handla om politik eller vara något ställningstagande. Man måste ingenting, alla får göra vad de vill. Men kanske kan tycka att man kanske inte heller behöver vara bakåtsträvande.

Hur långt har vi egentligen kvar till jämställt samhälle, när vet vi att vi kommit dit?
– Det är svårt, det beror på vad du tittar på eller vem du frågar. Men vi är inte där än. Kollar man på statistik, siffror, löner och så vidare, kan man till exempel säga att en grej är att vi ska tjäna lika mycket för samma arbete, och det gör vi inte. Det är ju samtidigt svårt att bara hålla koll på statistiken. Det finns så himla mycket, en kvinna dör si och så ofta i en relation, det är ju fortfarande skitmånga, den siffran vill man ska vara noll.

Går det?
– Jag vet inte.

Känns det hopplös ibland?
– Jo, men det är klart.

Vad gör du då?
– Det vet jag faktiskt inte. Men om man tänker tilllbaka, i musikbranschen till exempel som jag är i, för femton år sedan när jag började, var typ en av hundra dj:s tjejer. Det fanns knappt varken några dj:s eller producenter. Det är samma sak i nästan alla branscher och punkter. Så om man ser saker ur ett större perspektiv så känns det ändå hoppfullt. Det blir ju bättre, hela tiden. Alla generationer som är yngre än mig, de som tar studenten nu, de som är i tjugoårs åldern nu, de har ett helt annat synsätt än min generation. Och jag tror att våra barn kommer ha det sjukt mycket mer jämställt överlag. Jag tror att acceptansen i samhället blir större, på alla plan.

På tisdag spelar Stina på Liseberg. Taubescenen klockan åtta. Det blir en lång spelning med gäster, hon lovar att köra både osläppt material och favoriter men vem som mer dyker upp vill hon inte avslöja.

– Vet inte om jag får säga vilka som kommer, men att jag har med mig gäster, det kan du skriva. Jag är skittaggad. Taubescenen kändes lagom för en tisdag, det kommer bli ball. Jag har har med mig hela mitt crew med alla tjejer. Nu på tisdag och på Statement är mina enda spelningar i Göteborg i sommar så det ska såklart bli skitkul! Framöver kommer det kanske ett album i höst eller i vinter, det tar alltid längre tid än man tror så vågar inte sätta något datum, men jag har en massa nytt som väntar på att komma ut.

Lyssna på Stinas nya singel här: