I morgon kan The Honeydrips vinna pris för årets bästa pop på Manifest-galan i Stockholm. Igen. Med Djungeltrumman pratade den finurliga artisten om The Clash, övervintrade surfare, och att äta allt godis som förekommer i Seinfeld.
För att äga ett så sällsynt musikaliskt uttryck som forne göteborgaren Mikael Carlsson gör framstår han ändå som ganska vanlig. Ljusskygg, jobbar inom media när han inte axlar The Honeydrips. Älskar Seinfeld. Som de flesta andra har den försiktiga pop-smeden, han som började göra fanzines och senare kom att hyllas av världens största musiksajter, liksom obönhörligen blivit en del av sin generation. Ett barn av den kultiverade medelklass som bröt sig ur tonårens bojor i början av 00-talet.
Och så är det kanske för alla; vi sparkar vilt och förgäves, börjar klä oss i kaftan eller äter glutenfri pasta för att markera hur unika vi är – och ändå står vi där till slut och ser likadana ut. ”Varenda tanke är redan tänkt”.
Mikael Carlssons storhet ligger emellertid i just hur han inte sparkar, hur han aldrig tycks ha tagit strid mot det där; han ringaktar inte det normala, har aldrig väjt för det banala. Det är så Honeydrips musik tar dig, Here Comes The Future från 2008 känns fortfarande välsignat kravfri – och senaste In The City är lika magiskt befriad från ängslighet. Lika tidlös. I morgon kan den kamma hem en statyett på Nalen i Stockholm.
Hur stor betydelse har det för dig att bli nominerad till ett pris?
– Det är alltid kul att få erkännande och uppmärksamhet. Min senaste skiva har inte fått så mycket av den varan så jag tackar för nomineringen till Manifest. Det vore snyggt att vinna för andra gången i rad – när jag släppte Here Comes The Future så vann jag ju faktiskt Manifest. Men ja, vi får se. Konkurrensen är hård i min kategori, sett till popularitet är jag superunderdog.
Vad har du för husgudar, både rent musikaliskt och annars? Hur har de förändrats genom åren?
– Jag har en tendens att lyssna väldigt intensivt på en viss artist eller grupp i typ en vecka, sedan tröttnar jag och byter till en annan artist. När jag skrev låtarna till In The City var jag influerad av bland andra Burial, Broder Daniel, Sandy Denny, Flying Lotus och Velvet Underground. När jag skrev förra skivan var jag väldigt influerad av The Wake, Felt och Saint Etienne. Och The Clash. Alltid. Inte deras tidiga period, men deras sena. I synnerhet kring Sandinista!.
Över den tid du har varit verksam inom musikbranschen – från fanzine till nu – vad anser du har blivit bättre och vad har blivit sämre?
– Det här är bara mina upplevelser, men jag tror faktiskt att klimatet för små, oberoende artister är sämre idag än för fem-tio år sedan. Visst, det är jättelätt att släppa musik själv och i teorin kan du nå vem som helst, var som helst. Men i praktiken är det svårt att få folk att lyssna på din musik, eftersom de stora skivbolagen lägger ner en massa pengar på att pusha sina artister. Att konkurrera med denna uppmärksamhet kostar pengar och det är sällan små artister och skivbolag har dessa pengar.
Om du var fick välja en subkultur att tillhöra idag, vilken hade du valt och varför?
– Övervintrad skejtare i Venice Beach, LA. Då skulle jag hänga vid skejtrampen, stekas i kaliforniensolen, titta ut över havet och se flygplanen lämna LAX i slow motion. På kvällen skulle jag ta min rostiga bil till nåt tacoställe och käka korianderstinn middag. Sedan åka hem och ta en night cap på baren runt hörnet där tiden stannade 1947. Därefter hem, somna framför teven och så göra samma sak nästa dag. Och nästa, och nästa.
Hur har du hittat fram till din lekfullhet med genrer? När förstod du att går att göra annat än typ, bara gbg-twee?
– När jag började med The Honeydrips så spelade jag in mina låtar på det enklaste sättet jag visste. Jag bara samplade några trummor, loopade dem och lade på gitarr, bas och sång. Sedan dränkte jag allt i dist och reverb. Då låter allt automatiskt bra. Egentligen var planen redan från början att leka med genrer och göra vad som föll mig in musikaliskt. Men man måste vara bra på att spela in och producera musik om man ska jobba så. Och det var jag inte då. Inte för att jag är särskilt bra på det nu heller, men jag lär mig hela tiden.
Lite silly question, men jag har hört nånstans att du tycker mycket om Seinfeld – beskriv gärna din relation till tv-serien!
– Ja! Älskar Seinfeld! Jag har sett de flesta avsnitt så många gånger att jag kan dem utantill. När jag var på USA-turné som förband till Jens Lekman för flera år sedan, hade jag som mål att äta allt godis som förekommer i Seinfeld. Typ Junior Mints och Oh Henry. Då träffade jag förresten några läkarstudenter vars lärare hade visat olika Seinfeldklipp med medicinska situationer, och berättat vad som egentligen skulle ha hänt med patienten i dessa situationer. Till exempel: Vad skulle hända med en patient om hen fick en Junior Mint insydd i kroppen under en operation. Fatta vilken guldlärare!
