Tills för en månad sedan var Ian Person främst känd som gitarrist i det nu avsomnade Göteborgsbandet The Soundtrack of our Lives. Sen släppte han sin soloplatta Exit: Highway of Light. På lördag går den lättlurade rockräven för första gången upp på Pusterviks scen som centralfigur.

Hej Ian! I TSOOL (världens bästa rockband någonsin?) stod du tryggt bredvid frontmannen Ebbot. Hur känns det att stå längst fram nu? Skrämmer det dig?
– Jag vet inte om det var så tryggt alla gånger, haha. Det var jävligt nervigt första gången jag frontade med nytt band; nytt sammanhang, skulle jag komma ihåg texter, mellansnack!? Skulle jag bli stum? Skulle jag trassla in mig i pedalbordet när jag försökte närma mig mikrofonen? Men när det hela drog igång gick det av sig själv, och det kändes ganska naturligt att stå där i mitten av stormen.

Somliga påstår att du är en av Sveriges bästa gitarrister: vad är det som drar dig till just gitarren som instrument?
– Som liten stod jag alltid med tennisrack och apade mig framför spegeln eller spelade luftgitarr med en Explorerflaska fylld med vatten. Sen var ett trumset för stort och dyrt, så jag fick en nylonsträngad gitarr av mina föräldrar i födelsedagspresent istället. Har en Mina vänner-bok där jag skrivit, sju år gammal, att jag helst av allt vill bli gitarrist eller cowboy. Eller jobba i en gitarraffär. Så det blev väl rätt instrument till sist.

”Annars kanske mitt redan söndriga knä väljer att fullständigt ge upp vilket kan ge upphov till oanade danssteg”

Vad var det som puttade igång arbetet – den kreativa processen om man så vill – som blev Exit: Highway of Light?
– Jag har skrivit musik hela tiden under TSOOL-tiden. Dagligen gått till min skrivarlya när vi inte turnerat. Har alltid känt att det är sjukt kul att sitta och bara få skapa och se musiken växa fram, och har aldrig haft någon egentlig plan med allt. Men så en kväll satt jag och Don Alsterberg i Åre och lyssnade på några av mina demos, och han tyckte att det var värt att spela in.

Du beskrivs ibland som en riktigt luttrad rockräv, hur ställer du dig till detta? 
– Kanske mer lättlurad räv. Det har ju både en positiv och negativ klang, det epitetet. Men om man tar det som att man har gjort och sett en hel del, och i viss mån då fått erfarenheter man kan dra nytta av, så stämmer det väl.

Har du en showman i dig? Några spexiga trollerikonster med mickstativet? Trehövdad gitarr som tas fram vid extranumren?
– Jag showade hårt som liten inför mina tre tjejsyskon och deras polare, klädde ut mig och rev av låtar som ”Knivhuggarrock” och ”Schools out”, rullade runt på matbordet. Så kanske får jag plocka fram de moves jag hade som övertänd sjuåring.  Annars kan det vara så att mitt redan söndriga knä väljer att fullständigt ge upp – vilket kan ge upphov till oanade danssteg.

Vad bör publiken förvänta sig av er spelning? 
– Maxad vägg av spröda gitarrer, glittrande piano, samt ett lätt regn av sakrala gosskörer. En och annan fin liten film kan tänkas lysa upp väggen bakom bandet.

Sist, viktig fråga: Vilken är den fulaste gitarren du vet?
– Det måste vara en Ibanez, sjusträngad i rosa och gröngul neon; en sån med ett handtag i kroppen.