Punkrockslynglarna i Mean Jeans intar Summer Nights at Nefertiti på torsdag. Med Djungeltrumman pratade trion om MP3-filer som borde lukta jägermeister, gitarrsolon lika långa som en vanlig låt, och vad de absolut inte kommer göra på scen.
Artister har en tendens att överanalysera saker och ting. Det är inte deras fel. Det ligger i en musikers arbete att ohämmat och girigt söka efter mening längs med själens alla vrår. Så säger konstnärsrollen. Mean Jeans skiter förmodligen i konstnärsrollen mer än vad de skiter i något annat – och de skiter i allt. Det amerikanska bandets musik bygger inte på någon kod, rymmer inga väldiga hemligheter. Medlemmarna Billy Jeans, Jeans Wilder och Junior Jeans spelar bara rock snabb som en förbannad demonhäst, skriver låtar om pizza och öl, och träffar varenda fördom om Grabbar som finns utan att beklaga sig. Ibland är saker så enkla.
Som en liten nätt inledning: Vad bör vi förvänta oss av er spelning på torsdag?
Jeans Wilder: Att bandet kommer vara åtminstone dubbelt så fulla som alla i publiken.
Så, hur började allt?
Billy Jeans: Jeans Wilder och jag jobbade med att köra ut pizza samtidigt som vi bodde I våra föräldrars källare. Vi brukade bli fulla och lyssna på Ramones, Queers, Riverdales, och massa annat, och samtidigt började vi skriva egen musik nu när vi ändå inte hade något bättre för oss. Den första låt vi gjorde döpte vi till “Party animal”, och sen gick vi bara vidare på det inkörda spåret.
Hur kom ni fram till namnet Mean Jeans?
JW: Vi var ett gäng som drog omkring i vår hemstad och klottrade lite vad som helst på allt vi kom åt. Plötsligt hade vi bara skrivit Mean Jeans över hela stan, och tänkte att vi då lika gärna kunde heta Mean Jeans. Gratis reklam.
När ni är på turné, blir det ibland trist att lira samma låtar om och om igen?
BJ: Varenda musiker du någonsin har älskat har på samma vis kört sina låtar om och om igen. Om det inte är kul att lira din egna musik, ska du nog inte göra det. Vi har också haft turen att spela framför människor som precis som vi älskar att festa, så vi brukar bli fulla innan vi går ut på scen och sen försöker vi bara ha så kul som möjligt tillsammans. Jag har inte tröttnat än på långa vägar.
JW: Och sen kryddar vi också våra set med lite Cranbarries, Bush, Red Hot Chili Peppers och Spin Doctors.
Vilken relation har ni till Sverige som land, och Göteborg som stad?
BJ: Första gången vi spelade i Europa var vi faktiskt i Stockholm, för att spela på en festival som hette ”Whole Lotta Midsommar” Det var typ fyra nätter i rad på en båt och solen gick aldrig upp. Vi hade det fantastiskt. I Göteborg har vi aldrig varit tidigare men kan ju säga såhär: jag har Whole Lotta Love för Sverige.
Vad är er åsikt om gitarrsolon? Människor tenderar att tycka väldigt illa om sånt dessa dagar.
BJ: Håll dem korta och blixtsnabba så kommer du aldrig att misslyckas. Jag älskar gitarrsolon som ligger på tio sekunder eller mindre, kanske är det för att jag personligen inte kan spela gitarrsolon som är längre än just tio sekunder.
JW: Ah, fast jag gillar långa gitarrsolon. Jag hade inte haft ett skit emot en hel låt byggd på bara ett långt, galet, ylande gitarrsolo.
Om ni skulle nämna något inom musikindustrin idag som behöver förändras, vad skulle det vara?
BJ: Jag vill att våra MP3-filer ska lukta jägermeister.
”Three punkrock goofballs”, är det inte frustrerande att varje gång ni figurerar i media är det typ så ni blir beskrivna?
BJ: Nej.
JW: Det är vad jag brukar kalla en ”spot-on description”.
Får ni ta nån skit för att ni är ett band byggt på tre killar som gillar gitarrer?
BJ: Jag skulle vilja påstå att vi varken bryr oss om eller kräver någon respekt av samhället i stort, men jag kan heller inte säga att vi får ta någon egentlig skit för att vi spelar gitarrbaserad musik. Powerchords äger!
Vad kommer ni absolut göra på scen på torsdag, och vad kommer ni absolut inte göra?
BJ: Vi kommer absolut dra åtskilliga ”jägerbombers” på scen, och vi kommer definitivt inte att spela någonting intrikat och svårt på våra instrument.
