För fyra år sedan kom en vändpunkt i Adrian Malmgrens liv som gjorde att pusselbitarna äntligen föll på plats, och det är nu tre år sedan han kom ut som transperson.

– Nu ska jag läsa en historia för er. Den handlar om ångest.

Adrian pausar en stund och pekar med handen på den stora duken som visar omslaget till en av hans allra första serier Isaac och Paniken.
–Det är en berättelse som kommit ur mina erfarenheter med panikångest.

Samtidigt som Europride har intagit Göteborg, har Reclaim Pride, ett alternativ till Pride-festivalen, intagit en annan del av staden. Klockan är strax efter tre och Adrian har precis börjar sitt föredrag inne på Kulturhuset Fängelset. Främst handlar det om att inspirera andra till att skapa den representation de vill se –men även hans serieprojekt Wicked Hero, representationen av transpersoner i serievärlden och i samhället överlag.

”enbart av att bara vara transperson så blir ens existens politisk vare sig du vill eller inte”

–  Det är viktigt att komma ihåg att det inte är transpersoner det är fel på, utan att samhället behöver ändra sina normer. Det är ett kollektivt ansvar, att skapa den förändringen. Ungefär som att Reclaim Pride finns för att skapa ett  annat rum, bortom regnbåsgkapitlatismen.

Adrian Malmgren är uppvuxen i Västervik men bor sedan fem år tillbaka i Malmö. Förutom att han är serietecknare och seriepedagog presenterar han även sig som transaktivist när vi ses.
– Alltså, enbart av att bara vara transperson så blir ens existens politisk vare sig du vill eller inte, säger han.

Idag är han 32 år och det är nu fyra år sedan han kom ut som transperson.
– När jag föddes tilldelades jag det juridiska könet kvinna, men det var aldrig helt rätt för mig. Jag hade det tungt i min ungdom och kände mig osäker och fel. Nu i efterhand förstår jag att mycket hade att göra med att jag inte visste att jag kunde definiera mig själv bortom det som samhället visade mig, eftersom transpersoner aldrig representerades i varken film, skolan eller i samhället överlag. Jag menar, det säger en hel del att jag inte kom ut förrän jag var 28 år. Jag förstod inte att jag hade rätten att utforska min identitet bortom vad andra visat mig. 

Han försökte hela tiden passa in så mycket som möjligt inom de ramar som fanns för hur en tjej skulle vara.
– Tidigare försökte jag vara det som alla andra ville jag skulle vara, och lyckades lura mig själv väldigt länge. Men nu har jag återtagit rätten till min egen kropp, och jag tar för mig på mina villkor, ingen annans. Det är en sån befrielse.

Adrian påbörjade könsbekräftande vård för ett par år sedan, vilket för oss in på samtalet om kroppen.
– Det är så individuellt. För vissa är det helt rätt att operera sig eller ta hormmoner, men alla vill inte det, det finns ingen mall för hur en ”bör göra”. Jag mår mycket bättre tack vare de val jag gjort för min kropp, men jag kan även känna att det ibland varit svårt att kunna ta de besluten. Ibland finns det en oro och press av ett en “måste” gör vissa ingrepp för att bli tagen på allvar som transperson, i mitt fall för att bli accepterad som kille.

Vad tänker du på när du hör ordet kropp?
– Jag tänker på kroppen som ett politiskt slagfält. Beroende på hur din kropp sticker ut från samhällets normer, dess hudfärg, vikt, kön, funktionsvariationer m.m kroppen påverkas enormt av politik och för hur samhället ser på dig.

Hur menar du då? 
– Att samhället är så himla svart och vitt, det finns liksom ingen gråskala. Majoriteten av de som representeras i media och reklam är cis kvinnor och cis män, och de har i sin tur vita och smala drag. Jag menar, det presenteras två snäva könsboxar, och passar du inte in i dem blir du utanför, säger Adrian och fortsätter:
– Jag vet att det är alldeles för få människor som rannsakar sig själva. Fler borde fråga sig vem de skulle vara om de inte försökte passa in? Transpersoner brukar lida av dysfori, det är svårt att beskriva känslan, men den innebär en känsla av att något är fel, att kroppen inte passar in med känslan av sig själv. Helt ärligt tror jag att hela samhället lider lite av det tack vare alla ”ideal” som media bombaderar oss alla med. Det skapar en kroppsstandard som gör att ingen känner sig helt rätt, oavsett om du är cis, trans eller icke-binär. Men sanningen är att alla kroppar är bra oavsett vad normer dikterar. 

”Jag tänker på kroppen som ett politiskt slagfält”

Vad tror du behövs för att alla kroppar ska få plats och normaliseras?
– Mer utbildning i tidig ålder och varierad representation. Vi behöver normalisera alla typer av kroppar, transpersoner, kroppar i olika storlekar och hudfärg.

Hur ser du på framtiden? 
–  Det är fortfarande en heteronormativ och mansdominerad värld, men det går åt rätt håll. Jag är på något sätt ändå hoppfull. När jag föreläser på skolor så kan eleverna idag oftast väldigt mycket mer än de vuxna. Jag menar, jag är åttiotalist, och bara fram tills nu har det blivit mycket bättre för transpersoner och queers.  Det är dessa generationer som kommer fortsätta kampen för en bättre värld och det känns som att min generation med transaktivister jobbar för att knyta banden som nästa generation sedan kan fortsätta bygga på.

Adrian är en förebild för många unga transpersoner. Under föreläsningen inne på Kulturhuset Fängelset tackar en ung person Adrian för att han gör så att hen ens orkar gå upp på mornarna.
– Det är så klart väldigt roligt att jag kan hjälpa andra, för det enda jag och många andra vill är bara att bli accepterade som dem vi är. Vi får aldrig glömma att vi, allmänheten, är starka tillsammans. Det är inte bara transpersoners ansvar att göra samhället inkluderande, utan allas – tillsammans har vi makten att förändra.