Text: Veronika Seigerlund
Popartist, musikproducent och låtskrivare – den regerande härskarinnan av charmig arrogans gör under hösten en Sverigeturné med sitt femte och senaste album Salta Diamanter. Vi tog ett snack med Josefine (nej, hon heter inte Little i förnamn) Jinder inför turnéstarten som skedde på Pustervik tidigare i höst. Om scenskräck, hoppfullhet och att bli mind blown på konsert som fjortonåring.
Vad Salta Diamanter egentligen handlar om vill hon inte projicera. Hon hoppas att musiken ska få turnépubliken att känna, vad de känner är mindre viktigt. Kritiker har rosat albumet och beskrivit det som sorgset men mer hoppfullt än Jinders tidigare verk. Jinder medger att en viss del av galghumorn har ersatts av en ljusare melodi sedan albumet Hejdå som kom 2018.
Varifrån kommer det nya hoppet?
– Det är verkligen upp till lyssnaren att tolka mina texter. Jag är inget fan av att tala om för folk hur de ska höra eller förstå min musik. Men hoppet ÄR väl det sista som överger? Ingen orkar leva i beckmörker för alltid.
Jag göööööööör det igen, och igen, och igen – varje gång bilradion gick i gång i somras gjorde du det igen och igen med låten Solnedgångar. Grattis till en sommarplåga! Hur tog du tillvara på milstolpen?
– Jag har redan glömt sommaren? Är så glad att det är höst!
Senast Jinder stod bakom en mikrofon inför livepublik var i juli på musikfestivalen Lollapalooza. Festivalen anordnades på Gärdet i Stockholm för fjärde året i rad. Under tre dagar besöktes scenerna av en mängd stora artister och festivalen av drygt 70 000 besökare.
Hur var det att spela på Lollapalooza?
– Det var rakt igenom skräckblandad förtjusning. Det kändes konstigt att stå på scen efter pandemin. Jag är i regression och har fått min scenskräck tillbaka. Jag tror jag ger det höstturnén. Om det inte känns bättre efter den kommer jag sluta spela live. Det är inte värt att känna sådant obehag.
Du har tidigare varit solo som artist – med Salta Diamanter framförs din musik i enhet med andra. Vilka för- och nackdelar finns det med att vara fler?
– Alltså jag hade aldrig kunnat ha ett band. Det verkar fruktansvärt. Alla vill olika saker, alla har olika ambitionsnivå, alla har olika sätt att göra saker på. Ingen vill bli bestämd över men ingen vill ta ansvar och så VIDARE. Till Salta Diamanter hyrde jag in musiker mer än jag ”hade ett band”. Det var toppen.
Vilken textrad är du extra nöjd med?
– Jag tyckte att det var jättekul att sjunga “släng din hund” i Fem år försent. Ett råd jag står för.
Hur planerad är turnén?
– Upplägget är enkelt. Vi åker runt och spelar live och folk kommer förhoppningsvis och tittar. Jag har färgat håret som en tigerkaka och fokuserar på att få med mig scenkläder och hörlurar. Det behövs inte så mycket mer, jag ska ju inte till en öde ö direkt. Jag åker mycket hellre i väg med för få saker än för mycket, tänker typ ”det finns väl i Norrköping”.
Hur förbereder man sig inför en Little Jinder-konsert?
– Kom utsövd och lullig.
Åsa Jinder, älskad och hyllad nyckelharpist, kompositör och textförfattare och välmeriterad folkmusiker är också kvinnan som burit och fött Josefine.
Ser du några likheter mellan dig och din mamma som musiker?
– Absolut, jag tycker jag kan höra liknande melodispråk i låtar ibland. Jag har ju folkmusikens vemod i blodet på något sätt.
När kommer en Little Jinder-tolkning av ”Av längtan till dig”…
– Det låter hemskt.
Salta Diamanter är inspelad live i studion. Varför live?
– Jag har programmerat mina tidigare skivor och ville testa något nytt. Det kändes friare och roligare och det var det också. Det är mycket enklare att göra musik på det sättet så jag förstår inte varför jag krånglat till det så mycket innan?
Hur känns det att höra sin musik spelas av andra?
– En märklig upplevelse var när jag hamnade på ett skivbolags officiella efterfest på en strippklubb i Miami under WMC (musikfestivalen Winter Music Conference, reds. anm.). Där spelades en remix på min låt Youth Blood. Så jag har sett strippor strippa till den. Det kändes… konstigt.
Vilka är dina starkaste konsertupplevelser?
– Jag såg Chemical Brothers när jag var fjorton år och ingen konsert har gjort större intryck på mig sedan dess. Kanske Radiohead 2003. Jag förstod att det fanns andra medvetandetillstånd och nya dimensioner av ens känsloliv när jag såg de konserterna. Det var mind blowing.
Du debuterade nyligen som svinrolig skribent i Expressen. Kommer vi få se mer av dig där?
– Ja!
Hur ser skissbordet ut för framtida projekt?
– Jag släpper en singel i samband med turnén så just nu håller jag mest på att färdigställa den. Försöker få ihop en video men det är lite tidsbrist. Sen tänker jag bara göra musik och släppa singlar om jag råkar göra något som känns kul. Har inte ett album till i mig än. Måste andas lite.
Du har nyligen berättat att du är på en bra plats i livet och känner dig lycklig. Går det att skapa konst utifrån lycka och lugn, eller kommer du behöva fortsätta leva med hjärtesorg för att skapa ocensurerade Little Jindertexter?
– Det är svårt att göra konceptuella skivor från en ljus plats, för mig iallafall. Jag brukar inte ha så stort behov av att göra musik när jag mår bra tyvärr. Jag använder det mer som en dagbok och ventil. Men vi får se. Man säger så mycket. Inget stämmer.
Ditt estetiska uttryck är fängslande. Hur får man din klädstil?
– Fängslande för den är så ful? Haha. Jag vet inte. Jag kööööör bara. Det är mitt enda tips. Kör på.
Vad kommer stå i din dödsruna?
– Fy fan vad elakt att få mig att tänka på det.
