Jelly Crystal fick smyglyssna på David Bowie när han gick i fyran för att andra tyckte att det var töntigt. Numera är han själv artist och gör sådan där musik du knappt trodde var möjligt att finna i dagens Spotifyhit-samhälle. 

Ibland har du beskrivits som ”the sexiest weirdo you’ll ever come across”, skulle du säga att den beskrivningen fortfarande är aktuell? 
– Den har nog aldrig varit aktuell. Men man skulle säkert kunna behålla weirdo ibland.

Vad är din drivkraft i din kreativitet och ditt musikskapade? 
– Annan musik och konst. Det som inspirerar får jag drivet ifrån! 

Vilken typ av musik och konst inspirerar dig?
– Det är så olika. Jag tror inte det är något specifikt utan mer en mix av allt. Det känns som man yrar runt hela tiden och fyller på med intryck och inspiration. Att lyssna på en bra skiva och kolla på märkligt folk är grymt. En bra film kan ge nästan läskigt mycket, när man går där ifrån och känner att man skulle vinna vilket maraton som helst av all energi.

Vad skulle du säga att ditt musicerande har för roll i ditt liv? 
– Det hade varit ett fruktansvärt tråkigt liv utan musiken. Så något botemedel mot tristess och depression.

Det känns som att Jelly Crystal har ett unikt sound som är både drömskt och svävande men som samtidigt delar samma luft som dåtidens glamrockare och filmiska ljudlanskap. Hur har du hittat fram till det? 
– Jag vet inte riktigt, men man har testat runt massa. Tycker fortfarande jag spretar jätte mycket i skrivandet. Hänger nog mycket på var man är i stunden.

Du spelar även med andra artister, hur är det att framföra någon annans musik jämfört med din egna? 
– Jag tycker det är grymt. Jag älskar den musik som de jag spelar med gör. Det känns lyxigt! 

I musikvideon till Beverly Hills dansar du runt i snabba solglasögon. Är snabba solglasögon en trend som kommer att överleva hela 2019? 
– Jag tror trenden redan dött när jag spelade in den, är alltid sist på bollen.

Vilka trender vill du se mer av under retsen av året? 
– Att alla bara helt plötsligt börjar lyssna på Jelly. Ingen fattar varför eller hur, men det blir Jelly-psykos i hela landet. Jag måste ha mer plays på Spotify.

Vad har du för planer för resten av året? 
– Det kommer skiva i höst, så den måste bli klar. Några spelningar kommer komma upp. Annars ska jag bara försöka klara mig ekonomiskt och njuta av livet! 

Where´s the Starman känns lite lätt nostalgisk när en lyssnar på den. Är du nostalgiskt lagd? 
– Oftast är jag inte nostalgiskt lagd rent självmant, men när det kommer upp och man pratar om vissa saker dras jag nog lätt med in i det. När jag skriver blir det kanske så för att jag lyssnar på mycket gammal musik. Jag fick smyglyssna på Bowie när jag gick i fyran för att det var så töntigt då.

När var senaste gången du blev imponerad av något rent musikaliskt?
– När såg Robyn live på en rikemans privatfest. De körde låten Love is Free som jag aldrig hade hört innan och jag tappade hakan. 

Just nu arbetar du på en skiva, vad har du tänkt på när du har skrivit låtarna som kommer att finnas med på albumet? 
– Låtarna har nog inget gemensamt budskap rakt igenom. De spretar åt alla håll känns det som. Men Beverly Hills, Dear Nobody och Wheres the Starman som släppts redan handlar mycket om identitet, vem man påstår sig vara och vem man egentligen är. Hela den cirkusen.

Måste en lida för att skapa bra konst eller är konstnärligt lidande bara ett påhitt? 
–Det blir ju inte lika spännande om man är för solig.

Nämn tre saker du tycker är riktigt bra just nu.
– Love is Free med Robyn & La Bagatelle Magique, nya vita tubsockor och Clap Clap Club.